Tur att jag inte för dagbok – då hade jag lätt kunnat konstatera att det här är den djävligaste våren nånsinn. Gräsmattorna lyser grågula, på lökängen som borde varit i full gång kan man just ana de första snödropparna och ljusblommorna, Colchicum bulbocodium, som tappert pressar sig upp ur den djupfrusna ängen. Förra året var något helt annat.
Då blommade Corydalis malkensis på åsen den 4 april – nu är det öken. Värst är det för det vintergröna som här representeras av just vintergröna, Vinca minor. 
Frystorkad vintergröna blir gråbrun. Lagerhäggen ser bedrövlig ut, en del rododendron närmar sig döden med stormsteg. I klippträdgården ser ”vintergröna” tibastarter, ginstar och annat ut som om vi sprutat med Roundup. Det kommer att ta tid att läka ut denna helvetesvår. Det stora kaos som rått vid entréområdet är under avveckling så snart är ni välkomna in genom huvudgrindarna. I detta elände händer det likväl positiva saker.
Vår nya, vänfinansierade, gästträdgård är under uppförande. Konstnären är Mats Lindegren som efter många års frånvaro återkommit till oss. På 80-talet och tidiga 90-talet var Mats ”förste stenmästare” under klippträdgårdens renovering. De två senaste åren har han gjort stora arbeten i Uppsala botan – det nya systemet och ett stenparti för fjällväxter. I det sist nämnda har han lagt in en sten som väger 55 ton (den största han lade i klippträdgården vägde 15 ton). Gästträdgården skall i år ha en alpin prägel inför evenemanget ”Alpin -13″ som går av stapeln i skiftet maj-juni då Trädgårdsamatörerna förlägger sitt riksmöte till botaniska i samband med ett symposium om alpinväxtodling. Mats trädgård skall ligga i minst tre år men kommer att byta skepnad till ”japan” redan nästa år.
Vi kommer att exponera våra kaukasiska insamlingar i ”Mats trädgård” i väntan på att vår nya kaukasusavdelning förfärdigas i klippträdgården under sen höst. Även den är en gåva från vår fantastiska vänförening.
Våren finner man i växthusen. Orkidéerna blommar rikt, i kaktushuset blommar de taggiga med juvelgnistrande stjärnor. På bergsväxthusets gottebord strålar det av vår. Vildaurikler, Adonis, Narcissus rupicola & N. watieri, Cyclamen persicum och Tropaeolum austropurpureum.
Här står även den sällsynta Corydalis ussuriensis – den storblommigaste av de blå – dessutom väldoftande. Den samlades i fjärran östern 1992 av två baltiska vänner. I många år var det bara en knöl men på sistone har den börjat att dela sig så snart törs vi kanske provodla den i våra asiatiska torvpartier.
I ett hörn står Corydalis kustnetzovii, den är ”hemsamlad” i Kaukasus under den insamlingsresa som Marika Irvine, Mats Havström (som är fotograf av de följande bilderna) & jag gjorde tillsammans med St. Petersburg, Hamburg, Stavropol och Shanghai hösten 2011. En synnerligen intressant och givande resa.
”Dima”, Dimitry Sergeevich var vår viktigaste guide och växtbestämmare. Han arbetar på en botanisk station utanför Pyatigorsk och har sett det mesta av norra Kaukasus. För oss var han ovärderlig. I den här turistifierade ravinen berättade han att det växte Corydalis malkensis på klipphyllorna. Den var sedan länge nedvissnad men han vägledde mig och jag lyckades gräva fram några få knölar – de ni sett ovan. Nu var det inte C. malkensis utan C. kusnetzovii men det gör inget – det är nästan lika fint.
I Teberda-dalen väntade en riktig raritet på oss. Primula renifolia växer endast i det här området. Som synes är det en utpräglad klippväxt för de allra trängsta skrevorna. Den har varit i odling genom vår vän Dieter Zschummels försorg men dog sedan ut i odling. Vi åkte till Dieters lokal och lyckades samla ihop 5 frön, döm om vår glädje när tre av dem grodde. Nu blommar de i kallhuset, rötterna har vuxit genom krukorna så vi törs inte flytta dem. Nu skall det pollineras!
Fullständigt otrolig va? Den tillhör gullvive-gruppen som har sitt centrum i Kaukasus. Tänk er ovanstående ravin under tidig vår med dessa små tuvor blommandes på klippväggarna. Vi skall också korsa den med en egen hybrid mellan P. meyeri & P. juliae .
Vår resa till Kaukasus var fantastisk på alla vis och växterna kommer att exponeras redan till våren – om den nu någonsin kommer. De är de bästa reseminnen man kan tänka sig.
Men det allra bästa reseminnet är resterna av en lavindödad västkaukasisk stenbock, Capra caucasica, som Marika fann i en blockmark och bar upp till stigen där den återupphittades av Mats som bar ner den. Efter byråkratisk assistans från våra ryska värdar kom den väl hem till trädgården där den försetts med ögontransplantat och vakar blängande över oss när vi arbetar med de tusentals kaukasiska växter vi omger oss med.
Det blir nog, trots allt, ett riktigt bra år. Massor av intressanta saker på gång!
Hälsar Henrik
Postat i:Uncategorized
