Vädret ser så vackert ut inifrån. Så går man ut och möts av en genomträngande, isande nordöstan = dåligt väder. Då är det skönt att ha tropiska växthus att slinka in i.
Orkidéfrossan pågår enligt program. En runda runt orkidéavdelningarna bjuder på gamla överraskningar. Dendrobium anosmum (ovan) har sitt ursprung i SÖ Asien. Den hemfördes av professor Lindquist och Tor Nitzelius 1952 från deras expedition till Japan & Sydostasien. En resa som för övrigt innebar att japandalen och arboretet kom till. Härtillhöger syns den likaledes hemförda Dendrobium fimbriatum v. oculatum. I detta fall var det Ingrid Alsterlund (nämnd i föregående inlägg) som förde hem den från Burma 1960. En koll i databasen visar att vi fortfarande odlar 40 av hennes insamlingar, mestadels orkidéer. Arten har en vid utbredning i sydöstra Asien där den växer i barrskogar 200-2000 meter över havet.
I utställningshuset hjälper Hjördis och Britt från Västsvenska orkidésällskapet våra besökare med råd och information och ute i kylan står en korvgubbe och fryser. Själv uppsöker jag växthusens svalare delar och krockar-
- med en vårchock på bergsväxthusets gottebord Här bland krokus, snödroppar, narcisser, Cyclamen, vårtidlösor och en violett slingerkrasse tronar tre hemförda klenoder. Den gredelina Dionysia esfandiari har fått sällskap av Dionysia sarvestanica var. spatulata och en klippbräcka som vi samlade i Pakistan 1983. Samtliga krukor på gottebordet skulle vinna förstapriser och ”Best in Show” på de utställningar som nu anordnas var veckända i Storbritannien av Alpine Garden Society och Scottish Rock Garden Club.
Dionysia sarvestanica var. spatulata hemfördes som frö från berget Kuh-e-Sefidar, NÖ om staden Firuzabad i södra Iran. Magnus Lidén hade sett herbarieark härifrån men behövde material, det gick inte att säga vilken blomfärg den hade – den kunde vara violett. 15 april 2003 besökte vi lokalen. Det var en ganska jobbig dag, 700 m vertikalt, svettigt värre. Jag tänkte muttrande att det var en tapper iranier som tagit sig upp här. När vi nådde målet såg vi körvägen upp på berget. Och inte var blommorna violetta. Men det var en riktigt intressant lokal, som synes växer plantorna på flat mark – annars föredrar Dionysia vertikala klippor. Plantorna sitter dock direkt i klippan. Det blev ingen ny art utan denna underart som beskrevs av Magnus Lidén något år senare.
Saxifraga sp. SEP 37, insamlad som frö 1983 i norra Pakistan vid Baturaglaciären nästan vid kinesiska gränsen. Sommartorrt, stenigt och högt, här växte den i nordvända kalkklippor på 3500 m altitud. Det var en lyckad introduktion som numera odlas av många och får mycket beröm. Dessutom har den använts som förälder i hybridarbete. Björn Aldén lade ner mycken möda på att bestämma den, andra specialister har också gått bet. Förra året blev jag kontaktad av Alpine Garden Society som ville ge den ett kultivarnamn, den var så vanlig på utställningsborden att den måste få ett namn så nu heter den Saxifraga ‘Bjoern Aldén”.
Så här ser det ut där den växer. På den tiden var Pakistan på god fot med USA och det var lätt att resa på den nybyggda Karakoram Highway – nu är de politiska förhållandena annorlunda och jag har inte en tanke på att återvända – vilken tur att vi fick med oss dessa frön för trettio år sedan.
I ett hörn på gottebordet lyser den lilla lila Colchicum figlalii från serpentinberget Sandras Dag i SV Turkiet. Den beskrevs så sent som 2005. En av de minsta av de vårblommande arterna med intensivt färgade blommor och lysande röda ”strumpor”. Hemfördes av Arne Strid 2001.
Den blir länken till lökträdgården som försiktigt börjar lysa av dessa köldtåliga små juveler; ljusblommor, irrblossliljor eller vårtidlösor. Just nu står de och hukar i den bistra vinden men snart kommer kanske värmen och då kommer det att gå fort.
Hoppas Henrik
Postat i:Uncategorized
