En bortskrämd besökare är också en besökare – tycks vi resonera – men det gör vi inte – vi skäms. Det måste göras och nu görs det åtminstone under lågsäsong. Dagvatten, avlopp & vattenförsörjning har satt sig i göteborgsleran under snart hundra år och behöver rätas upp, nya besökartoaletter byggas. Entréområdet känns som en rastgård på en kriminalanstalt och djupa hål öppnar sig framför fötterna. Att det såg ut så här under mitt kontor hade jag ingen aning om. Olika epoker av kablage och rörmokeri har hällt vatten på min kvarn – ”Henrix lag” – dvs att om det finns något i marken så gräver man av det. Det lärde jag mig under omläggningen av klippträdgården då lagen stiftades och nu är det med råge konfirmerat, vatten har sprutat och kablar kortslutits – gång på gång på gång.
Vi försöker att leda våra tappra besökare genom ”rastgården” till butik och trädgård och det finns all anledning att följa våra inplastade hänvisningsskyltar för bakom den motbjudande fasaden gnistrar det av vår i göteborgs fantastiska trädgård.
Nu inleds vår orkidéfrossa som pågår i tre veckor. Vi exponerar och tydliggör vår förnämliga samling i odlingsavdelningarna med posters, visningar och demonstrationer. Nyinköpta juveler samsas med åldringar som Dendrobium speciosum (ovan) vilken nådde oss via Münchens botaniska trädgård 1956, sin hemvist har arten i östra Australien. En annan åldring är Dendrobium primulinum (nedan) som hemfördes 1960 från Thailand av Ingrid Alsterlund, professor Lindquists assistent på 1950-talet.
Vi odlar fortfarande några av hennes insamlingar. 1956 reste hon med den berömde Frank Kingdon-Ward till Mt. Victoria i Burma – det är stort.
Pontus Aratoun ställer ut bilder och porträtt på exklusiva molnskogsorkidéer som annars bäst beundras genom mikroskop – tänk att så mycket färg och form kan rymmas i så små blommor. På söndagar kan man lära sig odla orkidéer på champagnekorkar. Så spar lördagens korkar.
Lökträdgården är avtäckt och nu gör vårens lökar entré på arenan. Vi har kunnat avnjuta dem som aperitif i de kalla växthusen. Krokusarna har just börjat.
Medan de underbara vårblommande arterna av Cochicum hållit på ett tag -
- och sakteliga börjar falna. Såhär färgsprakande är det bakom kulisserna.
Snart kommer de att tända lökträdgården. Det går fort så vill ni njuta av dessa så bör ni börja genast.
På bergsväxthusets gottebord inleds vårens frosserier med vintergäck, snödroppar, dvärgiris, cyclamen, narcisser och – som en gredelin marsipantårta – en av världens sällsyntaste växter – Dionysia esfandiari. Den insamlades som frö av Magnus Lidén & co 1998 på Kuh Khataban i centrala Iran där den växer på en enda klippa som sticker upp från en böljande torr stäpp.
På denna klippa är det – och ingen annan stans – såvitt man vet.
Och så här ser det ut åt andra hållet. Det är en prestation av en växt att kunna växa här. Dessa två bilder kommer från Magnus Lidén, en av den handfull personer som sett den live. Att sedan denna lurviga kudde skulle klara sig i odling kunde man inte ana – men det gör den.
Några år senare försökte Gerben, Rosi, Dieter och jag att få se den men vi gick bet - förresten behövdes det ingen kompletterande insamling, populationen består av ett fåtal individ och arten är förökad och spridd. Dionysia esfandiari beskrevs 1970 av Per Wendelbo (chef för GBT) och den enda kända introduktionen är denna under insamlingsnumret SLIZE 259. Ovan ser ni nämnde Magnus beundrandes Dionysia hos oss för ett par veckor sedan.
De första plantorna växte bra men någon dog. Dionysior är svårodlade så jag sparar döda kuddar som troféer. Av och till gör jag små stillében av allsköns parafernalia och då kommer en dionysiamumie lägligt. Här är ”dionysiaharen” i original. 1 död D. esf., 2 blad Rhododendron edgeworthii, 2 spetsar Agave americana, 2 toy, 4 fästnålar, 2 Treo-ringar – och vips har man en hare. Efter denna lustifikation drabbades jag av insikten att jag var alldeles ensam i världen med resurser att svara med en parafras på gjorda installation. Sålunda uppstod nedanstående kreation.
På den tiden var det något enastående. Nu är de äldsta kuddarna mycket större så jag måste leta öron från helt andra växter. Kungsljus, banan? För att inte tala om Toyena, finns det Toy som är fyrdubbelt stora? - det får bli badrumskakel!
Så bit ihop och passera vår hinderbana till rastgård, det är värt det. Sånt här kan ni bara se i Göteborgs fantastiska trädgård.
Upplyser Henrik
Postat i:Uncategorized
