Nedför uppförsbackar

Birgittas ”Mitt Mexico” sprakar till efter några varma dagar. Orange & rött från Tagetes, Zinnia & Dahlia – blåviolett & blått från Ageratum, Agave & Salvia. En orange havsanemon av glas i bakgrunden och en välklippt bildrabatt piffar upp helheten.

Till höger frodas Simon Irvines ”Lövkapellet” med kardon, sommarmalva, pumpor och biskopsdalia. Stiligt & snyggt.

Än har Göteborgs fantastiska trädgård mycket att ge! Uppförsbacken känns som nedförsbacke och snart når man trädgårdens centrum. Här råder klimax. De frodiga rabattperennernas tid är nu.

Höggräspräriens flora vräker sig tillsammans med ostasiatiska liljor och stormhattar, en & annan europé e´mé.

Rododendrondalens backe gör inget motstånd. Halvvägs pausar man med sammetshortensia framför ögonen. Hydrangea aspera ssp. sargentiana – världens absolut läckraste buske! Härdig i Svarttorp (zon  3-), där ståendes bakom en hög norrvägg men utan annan skugga, gödslad med gräsklipp och annat kvävenedfall. Rotskottande, lättflyttad, egenmossig superbuske – introducerad av E. Wilson 1908.

Såhär, etthundrafyra år senare tycker jag att att vi kan ge Ernest Henry ett erkännade – snyggt jobbat! Vore kul att ha åstadkommit nått liknande.

Klippträdgården passerade klimax under min semester – nu återstår bara resten – men vilket resten. Sittandes på rätt sten tittandes mot vattenfallet kan man se denna läckra, kombination. Cirsium purpuratum med Aconitum kusnetzoffi i bakgrunden.

Klippträdgården är mycket speciell – det mesta av det bästa – och i ständig skiftan.

Just nu gäller den blå färgen.

Codonopsis dicentrifolia är en av de ädla höstperennerna som kräver sommarfukt.

Om man skall blomma på hösten måste man ha fått vatten under sommaren – har man vissnat så kan man inte blomma – så enkelt är det. Det finns många blåa klockor i sinohimalaja. Om de blommar nickande så är de regnblommor – monsunblommor  – som Codonopsis dicentrifolia. Under hösten avtar monsunen och de blåklockssläktingar som blommar nu vänder  sig mot solen. Till höger en extra mörk form av blåklocksreva, Cyananthus lobatus.

Klätterklockorna Codonopsis grey-wilsonii (vänster) och C. vinciflora (höger) har slingrat sig genom buskmagnolia respektive smårododendron. De har vita knölar i marken som skickar upp sytrådstunna skott i mitten av juni. Det är lätt att man missar dem vid rensning.

En annan fantastisk blåklockssläkting är Hanabusaya asiatica, en sällsynt monotypisk endem från Korea. Enligt en koreansk websida heter den ”Diamond Bluebell” på engelska och växer i ”High altitude regions in the northern part of Myeongjisan Mountain, Gapyeong”. Måhända finns den även i de nordkoreanska Diamantbergen? Namnet tyder på det.

”Diamantklockan” är ovanlig i odling men inte särskilt svår. I naturen växer den bara på klippväggar vilket förklarar det egendomliga växtsättet. Snett framåt, snett uppåt – som en hitlerhälsning. Andra klippväxter med detta växtsätt är Gladiolus flanaganii och Fritillaria orientalis. Vi har två former i odling, den mörka är vildinsamlad på Mt. Yongmon och blommar för första gången. Ser ut som en bra fröskörd i vardande. Vi hoppas kunna sprida plantor nästa år.

En annan sensommarjuvel är porslinsanemonen, Anemonopsis macrophylla, ytterligare en monotypisk endem men från skogar på centrala Honshu (Japan).

Det är en av de vackraste växter som finns och tämligen lättodlad men ganska långsam i tillväxten.

I japandalens ände står ett praktfullt bestånd av Cacalia delphinifolia med mörkgröna, ätliga blad (shidoke) och kontrasterande vita korgblommor. Här står den med den skira skönheten Deinanthe bifida, ytterligare en japansk endem men inte monotypisk eftersom det finns en blåblommig art, D. caerulea, i Kina som bl. a. kan beskådas i klippträdgården.

Som synes är den släkt med hortensia och har begåvats med det svenska namnet vit lundsköna. Tyvärr har de båda arterna betats hårt av bestialiska rådjur i år men japandalens bestånd har skonats och är väl värt en promenad.

Anser Henrik