Birgittas ”Mitt Mexico” sprakar till efter några varma dagar. Orange & rött från Tagetes, Zinnia & Dahlia – blåviolett & blått från Ageratum, Agave & Salvia. En orange havsanemon av glas i bakgrunden och en välklippt bildrabatt piffar upp helheten.

Till höger frodas Simon Irvines ”Lövkapellet” med kardon, sommarmalva, pumpor och biskopsdalia. Stiligt & snyggt.

Än har Göteborgs fantastiska trädgård mycket att ge! Uppförsbacken känns som nedförsbacke och snart når man trädgårdens centrum. Här råder klimax. De frodiga rabattperennernas tid är nu.

Höggräspräriens flora vräker sig tillsammans med ostasiatiska liljor och stormhattar, en & annan europé e´mé.

Rododendrondalens backe gör inget motstånd. Halvvägs pausar man med sammetshortensia framför ögonen. Hydrangea aspera ssp. sargentiana – världens absolut läckraste buske! Härdig i Svarttorp (zon  3-), där ståendes bakom en hög norrvägg men utan annan skugga, gödslad med gräsklipp och annat kvävenedfall. Rotskottande, lättflyttad, egenmossig superbuske – introducerad av E. Wilson 1908.

Såhär, etthundrafyra år senare tycker jag att att vi kan ge Ernest Henry ett erkännade – snyggt jobbat! Vore kul att ha åstadkommit nått liknande.

Klippträdgården passerade klimax under min semester – nu återstår bara resten – men vilket resten. Sittandes på rätt sten tittandes mot vattenfallet kan man se denna läckra, kombination. Cirsium purpuratum med Aconitum kusnetzoffi i bakgrunden.

Klippträdgården är mycket speciell – det mesta av det bästa – och i ständig skiftan.

Just nu gäller den blå färgen.

Codonopsis dicentrifolia är en av de ädla höstperennerna som kräver sommarfukt.

Om man skall blomma på hösten måste man ha fått vatten under sommaren – har man vissnat så kan man inte blomma – så enkelt är det. Det finns många blåa klockor i sinohimalaja. Om de blommar nickande så är de regnblommor – monsunblommor  – som Codonopsis dicentrifolia. Under hösten avtar monsunen och de blåklockssläktingar som blommar nu vänder  sig mot solen. Till höger en extra mörk form av blåklocksreva, Cyananthus lobatus.

Klätterklockorna Codonopsis grey-wilsonii (vänster) och C. vinciflora (höger) har slingrat sig genom buskmagnolia respektive smårododendron. De har vita knölar i marken som skickar upp sytrådstunna skott i mitten av juni. Det är lätt att man missar dem vid rensning.

En annan fantastisk blåklockssläkting är Hanabusaya asiatica, en sällsynt monotypisk endem från Korea. Enligt en koreansk websida heter den ”Diamond Bluebell” på engelska och växer i ”High altitude regions in the northern part of Myeongjisan Mountain, Gapyeong”. Måhända finns den även i de nordkoreanska Diamantbergen? Namnet tyder på det.

”Diamantklockan” är ovanlig i odling men inte särskilt svår. I naturen växer den bara på klippväggar vilket förklarar det egendomliga växtsättet. Snett framåt, snett uppåt – som en hitlerhälsning. Andra klippväxter med detta växtsätt är Gladiolus flanaganii och Fritillaria orientalis. Vi har två former i odling, den mörka är vildinsamlad på Mt. Yongmon och blommar för första gången. Ser ut som en bra fröskörd i vardande. Vi hoppas kunna sprida plantor nästa år.

En annan sensommarjuvel är porslinsanemonen, Anemonopsis macrophylla, ytterligare en monotypisk endem men från skogar på centrala Honshu (Japan).

Det är en av de vackraste växter som finns och tämligen lättodlad men ganska långsam i tillväxten.

I japandalens ände står ett praktfullt bestånd av Cacalia delphinifolia med mörkgröna, ätliga blad (shidoke) och kontrasterande vita korgblommor. Här står den med den skira skönheten Deinanthe bifida, ytterligare en japansk endem men inte monotypisk eftersom det finns en blåblommig art, D. caerulea, i Kina som bl. a. kan beskådas i klippträdgården.

Som synes är den släkt med hortensia och har begåvats med det svenska namnet vit lundsköna. Tyvärr har de båda arterna betats hårt av bestialiska rådjur i år men japandalens bestånd har skonats och är väl värt en promenad.

Anser Henrik

Hösten är här och med den – våra bästa vänner – vänföreningens lökpluton. Här packar de de tiotusentals lökar som medlemmar beställt från årets erbjudande. I många år har botaniska gjort ett urval om 15 olika sorter som vi ansett som särskilt intressanta. Vännerna har gjort merarbetet och sedan levererat vinsten som en gåva till trädgården. Nu är allt portionerat och beställningsplocket har börjat. 27 september skall allt vara packat och organiserat, då börjar utlämningen som pågår mellan tolv och sex till den 7 oktober.

Lökträdgården har fått en första uppvattning (2 x vanligt ledningsvatten, 1 x ”starkgödning”). Under ytan växer nu ett oräkneligt antal rotspetsar fram – fascinerande tanke – nu inleds lökåret i göteborgs fantastiska trädgård. Svalka och fukt sparkar igång dom – lökarna och knölarna.

Karins och Jimmys tidlösesamling har varit på gång i ett par veckor. I bakgrunden ser ni Jimmys rabatt med höstblommande arter och kultivarer. Lerkrukorna i förgrunden sätter myror i huvudet på våra besökare, ”det ser ut som nån sorts installation”, är ett förslag jag hört, och det är det ju onekligen. Nu ska ni få veta sanningen. Krukorna sätts ut medan lökarna fortfarande är i växt för att visa var det finns tomma ytor att plantera när blasten är borta – smart va?

De pålitligaste nakna jungfruna (numera censurerat?) är, Colchicum speciosum, prakttidlösa och, C. autumnale, tidlösa. De kan stå i rabatt, buskage och woodland. Colchicum speciosum ‘Ordu’ är en välfärgad selektion från de pontiska bergen ovan Urdu vid den turkiska svarta havskusten. Den står i anknytning till lökträdgården.

I klippträdgården är det också säsong för nakna jungfrur. På europas framsida står den snyggaste formen av vanlig tidlösa, Colchicum autumnale ‘Nancy Lindsay’ (C. ‘Pannonicum’).

Stormhattarna, Aconitum, är fortfarande i fint skick. De flesta är mellan 70 och 150 cm med mörkblå blommor så undantagen är välkomna.

Acontium hemsleyanum ‘Red Wine’ kan slingra sig tre meter upp och blommar med glänsande vinröda blommor i ett ljust läge. För mycket skugga gör den fadd till färg och glans.

Jonas Bengtsson (Djupedals Plantskola) har gjort den världsberömd. Vi fick frö från Shanghais botaniska trädgård på 1980-talet som de samlat i Quin Ling bergen i Shaanxi.

Jonas tände på den, tog in den i sortimentet och har dessutom åstadkommit att den odlas över hela världen. Namnet som vi hittade på syftar både till den vinröda färgen och att den är en slingerväxt, ranka (vine). Fyndigt va?

Sådana här höstblommande slingerväxter är ett bekymmer att odla till salubar planta. De skall hållas fräscha till september, de slingrar sig till trassel och tar en massa ”onödigt” arbete som inte lönar sig.

Men det gör det ju – häftigare växt får man leta efter. Lättodlad i vanlig rabatt och i lätt skugga.

Kom ihåg den och köp den från våra vagnar kommande försommar.

1993 samlade vi en liknande art i Yunnan, den har en annan nyans och blomform. Tyvärr är den överblommad på sin plats i bambulunden. Där blommar andra slingerstormhattar i blå nyanser men framför allt vår nya Acontum ‘White Wine’.

Den insamlades av Henrik Sjöman (Alnarp), Henning Pettersson och undertecknad 2008 i  Quin Ling bergen i Shaanxi. Alltså samma område som ‘Red Wine’ kommer ifrån. Medan Henning klättrade 6 meter upp för frukt från Sorbus hupehensis lutade jag mig bekvämt mot ett broräcke och samlade de eleganta folliklerna 6 meter ovan ravinens botten. Den bevisade från början att den var en klättrare av rang.

En värdig kompanjon till Aconitum ‘Red Wine’. Vår insamling Aconitum aff. hemsleyanum (det finns 211 arter stormhatt i Kina så det är inte helt enkelt att komma med en säker bestämning) HeHeHe 135 kan beskådas klängandes i en Thujopsis några meter in i bambulunden från vägen närmast ”blå huset”. Jag tror den kan bli världsberömd den med, hoppas Jonas tycker sammaledes.

Hursomhelst är den värd en vallfärd.

Tycker Henrik

När dagarna blir kalla och trista kan man slinka in till bergsväxthusets gottebord och gotta sig åt fyra arter vildcyclamen, gul krokuslilja, och världens vackraste växt, Veratrum fimbriatum, en nysrotsläkting som klamrar sig fast vid kustnära ängar och snår längs en 96 km kuststräcka i norra Kalifornien. Tyvärr är den inte riktigt härdig i Göteborg men vi finner den värd VIP-behandling i alpinhuset.

Den blir en prydlig planta med plisserade mörkgröna friska blad. Knopparna börjar svälla på sensommaren och i slutet av augusti inleds den utdragna blomningen. Just nu befinner vi oss ungefär halvvägs så man kan njuta av de gnistrande snövita finfransade blommorna. Blommorna åldras med värdighet och blir klart smaragdgröna, det är riktigt tjusigt.

Ni har några veckor på er att njuta av denna väldoftande skatt.

Osman hade bara sex dagar på sig att studera våra höstblommande krokusar. Osman Erol är forskare vid Istanbul University och en av dem som beskriver nya arter för vetenskapen. Nu var det närstudier av Crocus cancellatus, pallasii, kotschyanus, pulchellus, serotinus och speciosus som gällde.

Janis Ruksans förgyllde Osmans besök och i två hela dagar pratades det på krokiska i våra hus. Här fotar Janis Lilium speciosum gloriosoides i klippträdgården. Även Janis är en av dessa män som beskriver nya krokusarter, och skriver krokusböcker. Just nu intresserar han sig för olika former av höstkrokus, Crocus speciosus.

Höstkrokus har en vid utbredning från Grekland öst till Iran och odlas bäst i gles gräsvegetation där blommorna kan få stöd och jord inte skvätter upp på kalkarna. Andra pålitliga höstblommande arter för utomhusbruk är Crocus pulchellus, C. nudiflorus och C. banaticus (nedan).

Janis har beskrivit C. speciosus subsp. archibaldii från nordvästra Iran och C. speciosus subsp. ibrahimii från Turkiska Europa.

Typexemplaren ligger på herbariet härinvid.

Det var inte riktigt sant. Ibrahimii har inte hunnit dit än. Den första versionen försvann i postgången, nu hade Janis med sig reserven. Till vänster ser ni typexemplaret och ovan ser ni publiceringen i ”The Alpine Gardener” The Alpine Garden Society’s förträffliga tidskrift.

Än väntar underbara dagar!

Hoppas Henrik

Hösten har har flera varianter, vid medelhavets kust är hösten inledningen till våren – nu blommar krokus, tidlösa, krokuslilja och den lustiga Biarum marmarisense – en väldoftande stinkkalla från SV Turkiet och den angänsande grekiska ön Simi. Där växer den på låg höjd på kalkklippor.

Biarum tillhör de mest torktåliga växterna. Knölarna är täckta av vax, de ligger grunt (-10 cm) i medelhavsområdets torraste områden, deras tid är nu – höstregn och låga temperaturer. Den bakre plantan har Jimmy & Karin samlat utanför Marmaris (medans den hette B. davisii) den främre samlade Arne Strid på Simi. Äkta Biarum davisii växer på Kreta och är en svårodlad miniatyr.Cyclamen rohlfsianum, en låglandsart från Libyen, med snyggt bladverk och distinkt formade blommor.

Utomhus bereder sig de flesta av våra klienter för den långa vilan medan ett fåtal har kommit att ”toppa tillvaron” med årets ”parningssäsong” – fortfarande flyger insekter, fortfarande tillåter temperaturerna pollenslangstillväxt. Det ‘är bara te o kämpa på’ – att dom bara orkar. Det är väl i korthet vad evolutionen handlar om.

Dvärgrododendronpartiet har en höstlig nytändning med marktäckande blå höstgentianor bland de rostbruna risen.

Til höger blommar kultivaren Gentiana x ‘Berrybank Dome’ som såtts och selekterats av vår vän Ian McNaughton från ”Macplants”. Maria har planterat närmare ett tjog olika former från Peter Korns trädgård så kom hit, kika och välj din egen favorit. Snart kniper frosten de sista blommorna.

Vid rododendron-dalens bas kan du njuta av ytterligare en blomningshöjdpunkt mitt i höstens alla färger. Aster cordifolius, eller Symphyotrichum cordifolium som den numera heter. En vanlig växt längs skogsbryn, vägar och andra öppningar i östra Nordamerika.

De sista kämparna toppar med blommor (hur i hela friden skall fröna hinna mogna?).

Fortfarande finns det hur mycket som helst att titta på och förundras över i göteborgs fantastiska trädgård men snart blåser de sista löven ner – skynda, gå ut och titta på Quercus velutina med Prunus ‘Washi-no-o’ i bakgrunden i kanten av den stora gräsmattan.

Kolla in Ginkgon i klippträdgården, den manchuriska solfjäderslönnen i japandalens avlägsnaste hörne, eller vanlig japansk lönn, Acer palmatum, flerstädes.Hösten är här – våren har börjat, under lönnarnas fallna röda blad växer lökarnas rötter och blomknoppar fram mens vi går här och fryser – det är bara att kämpa på.Men med sådana här vyer går det lätt. Men i morron faller löven,

Suckar Henrik

Första december – tre veckor tills det vänder – hur skall man stå ut?

Det räcker faktiskt med en kortare promenad i trädgården för att ana att man kommer att klara även denna vinter. – Xanthorhiza simplicissima – jag säger bara det. Alla älskar att säga det – särskilt jag.

X är en bokstav som få växtnamn börjar på – näst minst om man bortser från  Å, Ä & Ö. Y —  vinner överlägset.

Halvmeterhög  från lövskog i SÖ USA blommar denna obetydliga buske med små grönlila, nästintill osynliga blommor vid fel tidpunkt – liknar mest selleri i skogen.

Nu, så här års utmärker sig gulroten med trädgårdens sista höstfärger -  allt är gult – bladen (så här års), roten och stammen (högerut) . Denna ranunkelväxt har fantastiska egenskaper – te bryggt på roten hjälper mot gulsot, hemorrojder, förkylning, halsont, gammaldags magsår, feberattacker, cancer och kramper – allt enligt litteraturen – och, framför allt är det så välgörande att uttala den fantastiska blandning av konsonanter och vokaler som namnet utgör – Xantorhiza simplicissima. Nog larvat – ”let’s get serious”.

Den tuvar långsamt upp sig i en skuggig trädgård, vi odlar den i en surjordsmiljö, i Alnarp står den i kanten av ädellövlunden på kalkrik jord. Trots sin blygsamma skepnad är X en sympatisk, användbar planta i nämnda miljöer, den tar aldrig över, blir aldrig problematisk, den bara finns där – länge. Som en köksstol – typ.

Kotoneaster klingar hårdare – ett ord man helst slipper uttala, men nu är det så att det finns så många fantastiska arter att odla så man kommer inte undan.

Cotoneaster cavei (vänster) eller C. nitidus som den numera heter kommer från Ö Himalaja och SV Kina. C. francheti v. sternianus som vi kallar den högra existerar inte  i ”Flora of China”.  En av världens största auktoriteter på släktet var svensken Bertil Hylmö. Annars är det ett erkänt svårförståeligt släkte, men snygga & användbara är de. Andra arter är redan uppätna men förmodligen väntar fåglarna på att frosten skall nypa dessa två & göra bären godare.

Fjällgröneväxterna, Diapensiaceae, byter färg inför vintern, Shortia, Schizocodon, Pyxidanthera, Berneuxia, Galax & Diapensia (härliga namn)  tonas i rost- & plommonlila. Vi odlar familjens representanter i solida torvblock tillsammans med de närbesläktade ljungväxterna, de lever i symbios med kvävefixerare så de fixar och har ett övertag i den kvävefattiga miljö ett torvblock utgör. Diapensia obovata är den ostasiatiska systern till vår egen fjällgröna, kalfjällets läckraste dvärgbuske.

Flera ormbunkar står vintergröna. Bergadiantum, Adiantum venustum, härstammar från Himalaja och Kina men framförallt från den legendariska trädgårdsamatören, Berta Wildh i Taberg och väcker minnen var gång jag ser plantan. En annan insamling som vi gjorde i Kina 1993 fäller bladen på hösten. En anspråkslös, pålitlig växt trots sin utsökta sirlighet.

Kryptogamernas tid är nu. Bengts mångåriga förvaltande av Japandalen har resulterat i ett flertal mossträdgårdar. I fattig barrskog täcker mossan det mesta. I lundmiljö måste bladen försvinna, där ser man mossa på stammar, stenar och murar – vill man se mossor på marken måste man ta bort höstlöven. Särskilt vacker är kombinationen av kryptogamer och jättebjörk, Betula maximowicziana som vi fick från Ashaigawa National Forest Office 1953, insamlad på Hokkaido.

På samma ö samlade Mona Holmberg och Ulf Strindberg den understående ormbunken Struthiopteris niponica, S. hancockii  (Blechnum nipponicum), eller vad den nu skall heta, fyrtiofyra år senare. Det är inte utan att man känner sig gammal – årsbarn med en jättebjörk – jättekul – Det är bladen som är ”jättestora”.

Nedan händer det saker – Hannu fixar en utställning.

Och som vanligt blir den bra (öppnar i morgon, tag tillfället – skaparen är där  (ett par timmar))- kransar av Bupleurum spinosum och en massa annat fint. Gå  vidare och kolla fusksantpaulior och apelsinfärgade blåklockor i bergs- & torvväxthusen. Såna här saker finner du närmast i Göteborgs fantastiska trädgård.

Såsom kanarieklocka, uråldriga anjoviskryddor och en och annan konstig lök.

Värsta löken någonsin lägger vi på grön filt i arbetsrummet, här ser ni en kvarlämning från Gerbens besök i Lesotho från nästan tio år sen. Eucomis autumnalis. Värsta löken nånnsin.

Tror Henrik

Minus 10 grader, den tunna snön knarrar under kängorna, DMI förutspår fortsatt kyla in i mars – våren känns väldigt avlägsen. Lökträdgården är svept med isoleringsmattor.

Likväl märker vi tydligt att det har vänt. Genom isrosorna på växthusglaset lyser dionysosvivorna i gult och blåviolett. I de stängda lökavdelningarna utvecklas de tidigaste snabbt trots frusna krukor.

Colchicum serpentinum är en av de allra första och har varit synlig sedan december. Arten är mycket vanlig på stäpp och i berg i centrala och östra Turkiet. Vi har ett flertal insamlingar i nyanser från vitt till djupt lilapurpur i Karins och Jimmys vetenskapliga samling. Arten är köldhärdig men uppskattar inte fukt under sommaren så vi har den under lökträdgårdens glastak där den får regnskydd över sommaren.

De tropiska växthusen ter sig extra välkomnande under sådana här perioder; värmen, färgerna, dofterna och den privilegierade känslan att träda in i ett upplevelseterrarium.

I orkidéavdelningarna är mångfalden förbluffande. Masdevallia ignea från molnskog i Columbia lyser cinnoberröd bredvid den skenbart diskretare peruanska Masdevallia ayabacana som skiftar färg i vissa vinklar, små vårtor på blomman bryter ljuset och ger ett violett skimmer. Ovan syns guckuskosläktingen Phragmipedilum pearcei från klippor och stenblock i nordvästra Sydamerika.I samma avdelning står en räcka venusskoarter och hybrider i blom, luften fylls av trolska dofter. Till min förtjusning hittar jag en kruka med Paphiopedilum sukhakulii – som begåvats med det svenska namnet åsnevenussko. Den blev känd genom en plantexport  som den thailändske odlaren Prason Sukhakul sände till Tyskland 1964 och beskrevs under buller och bång för vetenskapen 1965. På etiketten står undertecknad som donator av en planta 1976. På den tiden hade jag fungerat som andreman för orkidéerna under Björn Dahlberg. Plantan köpte jag på ”Buketten” i Nordstan. Björn brukade ta sin brandgula SAAB från Båtsmanshuset ner till växthusen var dag. Förunderligt nog ser jag en identisk bil parkerad på Carl Skottsbergs gata tjugosju år senare – kan det va ett tecken?

Under samma livsfas jobbade jag en hel del med succulenthuset som byggdes under tidigt 70-tal. Nu har det gått igenom en större uppfräschning med belysning och undervärme. Nu är det säsong för Aloe – det finns ca 200 arter, många är storvuxna, andra är små.

Aloe haworthoides (ovan) och A. bakerii är småvuxna, nätta madagaskarer som lyser upp januari. Lättodlade och lämpade för fönsterbrädan. Aloe i alla storlekar är på gång så våren blir sprakande.

I bergsväxthuset ökar utställningsbordets sortiment i takt med våren. Dionysia archibaldii, tapetodes, janthina och hybriden ‘Ahmed’ – efter vår vänlige, sorglöse chaffis i Zagrosbergen. De flankeras av bedagade julhyacinter, fräscha krinolinnarcisser och den undersköna Acis tingitana (Leucojum tingitanum) från Marocko. Vi har odlat den från material insamlat i Rifbergen sedan 1990. De skira arterna har brutits från Leucojum till Acis. Leucojum aestivum och L. vernum kvarstår. Acis-arterna är inte särskilt härdiga men Acis autumnalis fungerar på friland under gynnsamma förhållanden.

De första krinolinerna tillhör Narcissus romiuexii  från nordvästafrika, vi har ett flertal underarter och selektioner, deras tidighet gör dem extra värdefulla. Av och till planterar vi ut överskottet i lökträdgården, under milda vintrar klarar de sig men som vinterväxare lär de inte klara den här vintern.

Nu har det gått en månad sedan vintersolståndet och de märks – särskilt i Göteborgs fantastiska trädgård.

Hälsar Henrik

En bortskrämd besökare är också en besökare – tycks vi resonera – men det gör vi inte – vi skäms. Det måste göras och nu görs det åtminstone under lågsäsong. Dagvatten, avlopp & vattenförsörjning har satt sig i göteborgsleran under snart hundra år och behöver rätas upp, nya besökartoaletter byggas. Entréområdet känns som en rastgård på en kriminalanstalt och djupa hål öppnar sig framför fötterna. Att det såg ut så här under mitt kontor hade jag ingen aning om. Olika epoker av kablage och rörmokeri har hällt vatten på min kvarn – ”Henrix lag” – dvs att om det finns något i marken så gräver man av det. Det lärde jag mig under omläggningen av klippträdgården då lagen stiftades och nu är det med råge konfirmerat, vatten har sprutat och kablar kortslutits – gång på gång på gång.

Vi försöker att leda våra tappra besökare genom ”rastgården” till butik och trädgård och det finns all anledning att följa våra inplastade hänvisningsskyltar för bakom den motbjudande fasaden gnistrar det av vår i göteborgs fantastiska trädgård.

Nu inleds vår orkidéfrossa som pågår i tre veckor. Vi exponerar och tydliggör vår förnämliga samling i odlingsavdelningarna med posters, visningar och demonstrationer. Nyinköpta juveler samsas med åldringar som Dendrobium speciosum (ovan) vilken nådde oss via Münchens botaniska trädgård 1956, sin hemvist har arten i östra Australien. En annan åldring är Dendrobium primulinum (nedan) som hemfördes 1960 från Thailand av Ingrid Alsterlund, professor Lindquists assistent på 1950-talet.

Vi odlar fortfarande några av hennes insamlingar. 1956 reste hon med den berömde Frank Kingdon-Ward till Mt. Victoria i Burma – det är stort.

Pontus Aratoun ställer ut bilder och porträtt på exklusiva molnskogsorkidéer som annars bäst beundras genom mikroskop – tänk att så mycket färg och form kan rymmas i så små blommor. På söndagar kan man lära sig odla orkidéer på champagnekorkar. Så spar lördagens korkar.

Lökträdgården är avtäckt och nu gör vårens lökar entré på arenan. Vi har kunnat avnjuta dem som aperitif i de kalla växthusen. Krokusarna har just börjat.

Medan de underbara vårblommande arterna av Cochicum hållit på ett tag -

- och sakteliga börjar falna. Såhär färgsprakande är det bakom kulisserna.

Snart kommer de att tända lökträdgården. Det går fort så vill ni njuta av dessa så bör ni börja genast.

På bergsväxthusets gottebord  inleds vårens frosserier med vintergäck, snödroppar, dvärgiris, cyclamen, narcisser och – som en gredelin marsipantårta – en av världens sällsyntaste växter – Dionysia esfandiari. Den insamlades som frö av Magnus Lidén & co 1998 på Kuh Khataban i centrala Iran där den växer på en enda klippa som sticker upp från en böljande torr stäpp.

På denna klippa är det – och ingen annan stans – såvitt man vet.

Och så här ser det ut åt andra hållet. Det är en prestation av en växt att kunna växa här. Dessa två bilder kommer från Magnus Lidén, en av den handfull personer som sett den live. Att sedan denna lurviga kudde skulle klara sig i odling kunde man inte ana – men det gör den.

Några år senare försökte Gerben, Rosi, Dieter och jag att få se den men vi gick bet -  förresten behövdes det ingen kompletterande insamling, populationen består av ett fåtal individ och arten är förökad och spridd. Dionysia esfandiari beskrevs 1970 av Per Wendelbo (chef för GBT) och den enda kända introduktionen är denna under insamlingsnumret SLIZE 259. Ovan ser ni nämnde Magnus beundrandes Dionysia hos oss för ett par veckor sedan.

De första plantorna växte bra men någon dog. Dionysior är svårodlade så jag sparar döda kuddar som troféer. Av och till gör jag små stillében av allsköns parafernalia och då kommer en dionysiamumie lägligt. Här är ”dionysiaharen” i original. 1 död D. esf.,  2 blad Rhododendron edgeworthii, 2 spetsar Agave americana, 2 toy, 4 fästnålar, 2 Treo-ringar – och vips har man en hare. Efter denna lustifikation drabbades jag av insikten att jag var alldeles ensam i världen med resurser att svara med en parafras på gjorda installation. Sålunda uppstod nedanstående kreation.

På den tiden var det något enastående. Nu är de äldsta kuddarna mycket större så jag måste leta öron från helt andra växter. Kungsljus, banan? För att inte tala om Toyena, finns det Toy som är fyrdubbelt stora? -  det får bli badrumskakel!

Så bit ihop och passera vår hinderbana till rastgård, det är värt det. Sånt här kan ni bara se i Göteborgs fantastiska trädgård.

Upplyser Henrik

Vädret ser så vackert ut inifrån. Så går man ut och möts av en genomträngande, isande nordöstan = dåligt väder.  Då är det skönt att ha tropiska växthus att slinka in i.

Orkidéfrossan pågår enligt program. En runda runt orkidéavdelningarna bjuder på gamla överraskningar. Dendrobium anosmum (ovan) har sitt ursprung i SÖ Asien. Den hemfördes av professor Lindquist och Tor Nitzelius 1952 från deras expedition till Japan & Sydostasien. En resa som för övrigt innebar att japandalen och arboretet kom till. Härtillhöger syns den likaledes hemförda Dendrobium fimbriatum v. oculatum. I detta fall var det Ingrid Alsterlund (nämnd i föregående inlägg) som förde hem den från Burma 1960. En koll i databasen visar att vi fortfarande odlar 40 av hennes insamlingar, mestadels orkidéer. Arten har en vid utbredning i sydöstra Asien där den växer i barrskogar 200-2000 meter över havet.

I utställningshuset hjälper Hjördis och Britt från Västsvenska orkidésällskapet våra besökare med råd och information och ute i kylan står en korvgubbe och fryser. Själv uppsöker jag växthusens svalare delar och krockar-

- med en vårchock på bergsväxthusets gottebord Här bland krokus, snödroppar, narcisser, Cyclamen, vårtidlösor och en violett slingerkrasse tronar tre hemförda klenoder. Den gredelina Dionysia esfandiari har fått sällskap av Dionysia sarvestanica var. spatulata och en klippbräcka som vi samlade i Pakistan 1983. Samtliga krukor på gottebordet skulle vinna förstapriser och ”Best in Show” på de utställningar som nu anordnas var veckända i Storbritannien av Alpine Garden Society och Scottish Rock Garden Club.

Dionysia sarvestanica var. spatulata hemfördes som frö från berget Kuh-e-Sefidar, NÖ om staden Firuzabad i södra Iran. Magnus Lidén hade sett herbarieark härifrån men behövde material, det gick inte att säga vilken blomfärg den hade – den kunde vara violett. 15 april 2003 besökte vi lokalen. Det var en ganska jobbig dag, 700 m vertikalt, svettigt värre. Jag tänkte muttrande att det var en tapper iranier som tagit sig upp här. När vi nådde målet såg vi körvägen upp på berget. Och inte var blommorna violetta. Men det var en riktigt intressant lokal, som synes växer plantorna på flat mark – annars föredrar Dionysia vertikala klippor. Plantorna sitter dock direkt i klippan. Det blev ingen ny art utan denna underart som beskrevs av Magnus Lidén något år senare.

Saxifraga sp. SEP 37, insamlad som frö 1983 i norra Pakistan vid Baturaglaciären nästan vid kinesiska gränsen. Sommartorrt, stenigt och högt, här växte den i nordvända kalkklippor på 3500 m altitud. Det var en lyckad introduktion som numera odlas av många och får mycket beröm. Dessutom har den använts som förälder i hybridarbete. Björn Aldén lade ner mycken möda på att bestämma den, andra specialister har också gått bet. Förra året blev jag kontaktad av Alpine Garden Society som ville ge den ett kultivarnamn, den var så vanlig på utställningsborden att den måste få ett namn så nu heter den Saxifraga ‘Bjoern Aldén”.

Så här ser det ut där den växer. På den tiden var Pakistan på god fot med USA och det var lätt att resa på den nybyggda Karakoram Highway – nu är de politiska förhållandena annorlunda och jag har inte en tanke på att återvända – vilken tur att vi fick med oss dessa frön för trettio år sedan.

I ett hörn på gottebordet lyser den lilla lila Colchicum figlalii från serpentinberget Sandras Dag i SV Turkiet. Den beskrevs så sent som 2005. En av de minsta av de vårblommande arterna med intensivt färgade blommor och lysande röda ”strumpor”. Hemfördes av Arne Strid 2001.

Den blir länken till lökträdgården som försiktigt börjar lysa av dessa köldtåliga små juveler; ljusblommor, irrblossliljor eller vårtidlösor. Just nu står de och hukar i den bistra vinden men snart kommer kanske värmen och då kommer det att gå fort.

Hoppas Henrik

Tur att jag inte för dagbok – då hade jag lätt kunnat konstatera att det här är den djävligaste våren nånsinn. Gräsmattorna lyser grågula, på lökängen som borde varit i full gång kan man just ana de första snödropparna och ljusblommorna, Colchicum bulbocodium, som tappert pressar sig upp ur den djupfrusna ängen. Förra året var något helt annat.

Då blommade Corydalis malkensis på åsen den 4 april – nu är det öken. Värst är det för det vintergröna som här representeras av just vintergröna, Vinca minor.

Frystorkad vintergröna blir gråbrun. Lagerhäggen ser bedrövlig ut, en del rododendron närmar sig döden med stormsteg. I klippträdgården ser ”vintergröna” tibastarter, ginstar och annat ut som om vi sprutat med Roundup. Det kommer att ta tid att läka ut denna helvetesvår. Det stora kaos som rått vid entréområdet är under avveckling så snart är ni välkomna in genom huvudgrindarna. I detta elände händer det likväl positiva saker.

Vår nya, vänfinansierade, gästträdgård är under uppförande. Konstnären är Mats Lindegren som efter många års frånvaro återkommit till oss. På 80-talet och tidiga 90-talet var Mats ”förste stenmästare” under klippträdgårdens renovering. De två senaste åren har han gjort stora arbeten i Uppsala botan – det nya systemet och ett stenparti för fjällväxter. I det sist nämnda har han lagt in en sten som väger 55 ton (den största han lade i klippträdgården vägde 15 ton). Gästträdgården skall i år ha en alpin prägel inför evenemanget ”Alpin -13″ som går av stapeln i skiftet maj-juni då Trädgårdsamatörerna förlägger sitt riksmöte till botaniska i samband med ett symposium om alpinväxtodling. Mats trädgård skall ligga i minst tre år men kommer att byta skepnad till ”japan” redan nästa år.

Vi kommer att exponera våra kaukasiska insamlingar i ”Mats trädgård” i väntan på att vår nya kaukasusavdelning förfärdigas i klippträdgården under sen höst.  Även den är en gåva från vår fantastiska vänförening.Våren finner man i växthusen. Orkidéerna blommar rikt, i kaktushuset blommar de taggiga med juvelgnistrande stjärnor. På bergsväxthusets gottebord strålar det av vår. Vildaurikler, Adonis, Narcissus rupicola & N. watieri, Cyclamen persicum och Tropaeolum austropurpureum.

Här står även den sällsynta Corydalis ussuriensis – den storblommigaste av de blå – dessutom väldoftande. Den samlades i fjärran östern 1992 av två baltiska vänner. I många år var det bara en knöl men på sistone har den börjat att dela sig så snart törs vi kanske provodla den i våra asiatiska torvpartier.

I ett hörn står Corydalis kustnetzovii, den är ”hemsamlad” i Kaukasus under den insamlingsresa som Marika Irvine, Mats Havström (som är fotograf av de följande bilderna) & jag gjorde tillsammans med St. Petersburg, Hamburg, Stavropol och Shanghai hösten 2011. En synnerligen intressant och givande resa.

”Dima”, Dimitry Sergeevich var vår viktigaste guide och växtbestämmare. Han arbetar på en botanisk station utanför Pyatigorsk och har sett det mesta av norra Kaukasus. För oss var han ovärderlig. I den här turistifierade ravinen berättade han att det växte Corydalis malkensis på klipphyllorna. Den var sedan länge nedvissnad men han vägledde mig och jag lyckades  gräva fram några få knölar – de ni sett ovan. Nu var det inte C. malkensis utan C. kusnetzovii men  det gör inget – det är nästan lika fint.

I Teberda-dalen väntade en riktig raritet på oss. Primula renifolia växer endast i det här området. Som synes är det en utpräglad klippväxt för de allra trängsta skrevorna. Den har varit i odling genom vår vän Dieter Zschummels försorg men dog sedan ut i odling. Vi åkte till Dieters lokal och lyckades samla ihop 5 frön, döm om vår glädje när tre av dem grodde. Nu blommar de i kallhuset, rötterna har vuxit genom krukorna så vi törs inte flytta dem. Nu skall det pollineras!

Fullständigt otrolig va? Den tillhör gullvive-gruppen som har sitt centrum i Kaukasus. Tänk er ovanstående ravin under tidig vår med dessa små tuvor blommandes på klippväggarna. Vi skall också korsa den med en egen hybrid mellan P. meyeri & P. juliae .

Vår resa till Kaukasus var fantastisk på alla vis och växterna kommer att exponeras redan till våren – om den nu någonsin kommer. De är de bästa reseminnen man kan tänka sig.

Men det allra bästa reseminnet är resterna av en lavindödad västkaukasisk stenbock, Capra caucasica, som Marika fann i en blockmark och bar upp till stigen där den återupphittades av Mats som bar ner den. Efter byråkratisk assistans från våra ryska värdar kom den väl hem till trädgården där den försetts med ögontransplantat och vakar blängande över oss när vi arbetar med de tusentals kaukasiska växter vi omger oss med.

Det blir nog, trots allt, ett riktigt bra år. Massor av intressanta saker på gång!

Hälsar Henrik

Det är kolossalt mycket vår i luften, efter två soliga 20-graders dagar kommer ett välgörande regn så under de närmaste dagarna kommer botaniska att vara underbart vackert. Direkt vid entrén möts man av denna läckra komposition med dvärgtulpan och röd nunneört (Tulipa turkestanica, Corydalis solida ‘George Baker’) – en lökäng i miniatyr. Den stora lökängen är i en mellanfas med porslinshyacint, snöstjärnor och dvärgpåskliljor. Tyvärr förtärdes krokusexplosionen av omättliga harar som fullständigt negligerade våra varningsskyltar och smet under elstaketet. 10 000 krokusknölar x 6-10 blommor ger 60000 till 100 000 blommor som bortbetades av 2-3 harar under 2-3 nätter – jösses Jösse! Jag brukade påstå att en hare kan äta 500 krokusknoppar på en natt – en grav underskattning helt klart. Låt oss glädjas över den enorma rikedom som finns kvar.

På åsen kan man njuta av en ”löklund” under grönskande bokar. Vitsippa, nunneört, svalört och diverse planterade lökar bildar en förtrollande mosaik – just nu är den som mest njutbar.

Vårmotivet vid spegeldammen uppmärksammar FN:s internationella år för vattensamarbete. Den lilla clownfisken Nemo är grafiskt lämplig och välkänd nog att fungera som motiv. En framtida klassiker som kommer dyka upp i press, publikationer och vykort.

Mats Lindegren har i stort förfärdigat gästrädgården så vi kan plantera årets tema. Alpin 2013 skall till del utspelas här i skiftet maj-juni så gästträdgården har ett bergsväxt-tema. Som stomme använder vi oss av våra kaukasiska insamlingar från 2011. Närmre invigningsdatum, 31/5, kommer vi att pimpa anläggningen med säsongens färger.

Klimax råder i lökträdgården – just nu som allra pråligast med vildtulpaner, junoiris, narcisser, nunneörter, vårnävor, hundtandsliljor och allehanda underbara geofyter. De skuggiga bäddarna fylls av röd nunneört. I buskagen ovanför lyser marken i blått och vitt från Chionodoxa. Körsbär och rosa magnolia flankerar. Något liknande har aldrig skådats.

Magnolia kobus, den japanska magnolian, har just passerat klimax medan körsbären står på tur att uppnå det. Jag säger bara det – de närmaste dagarna kommer att bedöva besökarna med skönhet – kom hit & bedövas – nu blommar körsbären!I rododendrondalen är skadorna mindre än vad vi först fruktade. Mina favoriter, paraply-rododendron (R. calophytum), tidig rosenrododendron (R. oreodoxa) och Rhododendron uvariifolium, har just öppnat sina klockor.

Klippträdgårdens norrsluttning är fylld med nunneörter, hundtandsliljor och julrosarter. Vid dammkanten samsas världens samtliga skunkkallor – den smörgula Lysichiton americanus från nordvästra Nordamerika – den kritvita från nordöstra Asien, L. camtschatcensis. – och (i framkant) den gräddgula från diverse trädgårdar, L. x hortensis, en steril jätte som uppstår där de tu tidigare blommar samtidigt.

Klippträdgårdens torvpartier bjuder på fransklockeklimax, Shortia uniflora ger helvetesvåren fingret – se hur brunbränd hon är – likväl blommar hon. Knopparna var oskadda och om någon vecka kommer de nya bladen – till hösten är hon helt återställd. I de skuggigare asiatiska torvpartierna har den lilla fransklockan, Shortia uniflora v. kantoensis, klarit sig helt oskadd. Hon är verkligen liten – de marmorerade bladen 1-2 cm i diameter och de gnistrande ljusrosa blommorna 3-4 cm.

I amerikaskuggan har sjömanshjärtat, Dicentra cucullaria ‘Pink Punk’, vaknat. Det är den skäraste selektionen hittills – självsamlad från artens västligaste förekomst, Saddle Mountain i NV Oregon, och den var rosa – inte klokt vilken tur man kan ha.

Vid europaforsen dras blicken till den turkosa sorghyacinten, Bellevalia forniculata. I naturen bildar den miljardrika populationer på våröversilade, sommartorkande ängar runt Erzurum i NÖ Turkiet. Den har stått på samma plats i över tio år så nog är den härdig.

Narcisserna är på topp – dvärgjonkviller som N. scaberulus, N. rupicola och N. watieri sprider väldoft och skönhet, Narcissus moschatus är den vackraste påskliljan.

Våradonisen, Adonis vernalis, en lysande öländsk-gotländsk stäpp-perenn.

Och min favoritfavvo, Corydalis malkensis, från Malkaflodens upptagsområde i N Kaukasus.

Klippträdgården vaknar till liv, ser man förbi det frystorkade så ser det riktigt bra ut – det blir nog ett bra år.

Växthusen är också på topp. I bergsväxthuset står Clematis turkestanica utställd. Den insamlades som frö av Björn Aldén och Kjell Jaderyd i N Pakistan 1983. Vi har prövat den i såväl klippträdgård som stäpprabatt med utebliven framgång. Sista plantan  skickades norröver varifrån det nyligen levererades sticklingar som blev till denna underbara turkestaniska klematis. Se så fin den är och luktar gott gör den.

Clematis turkestanica, SEP 87. Pakistan: Gilgit, near Minapin glacier, 3,5 km S of Minapin, 3100 m, 1983-09-05.

Tjugonio & ett halvt år sedan – tiden går. Den har visat sig vara värmekrävande och ganska kinkig – blir väl inget särskilt i hortikulturens framtid men det är kul att odla den. Vi gör ett nytt försök i stäpprabatten så får vi väl se om trettio år.

Uppenbarligen är det tätt mellan etiketterna och växterna här i GBT. Nu stundar de härligaste dagarna – trädens utspring och körsbärens blomning. Har ni inget annat för er så avnjut dem i Göteborgs fantastiska trädgård.

Tipsar Henrik

Det har varit en händelserik vår & försommar. 31 maj var det fest i lökträdgården med hundratals trädgårdsamatörer som avhöll riksmöte i stan. Mats Havströms bild visar en läcker installation med massor av pynt, violetta lökbollar och gula stäppliljor. Den kan vi använda i pr-sammanhang – ett besök på botaniska kan bli så här kul. För fjärde gången sedan 1983 var botaniska delarrangörer av, bl a, symposiedelen – ”Alpin-13″.

Föredragshållarna var i världsklass, utöver vår ”egen” Peter Korn berättade Ian Young om dynamiken och sortimentet från den egna Aberdeenska trädgården. Keith Wiley bygger vallar med grävmaskin i södra England och fyller dem med hundtandsliljor. Det var väldigt inpirerande med viss slagsida mot Trillium, Erythronium och relaterande till inspirationen från naturens växtmosaiker.

Allting klaffade – till och med vädret – så det var ett lyckat evenemang.

Under dessa dagar blommade en synnerligen besynnerlig, silverhårig, svartblommig lupinväppling, Thermopsis barbata, från Himalaja och Kina. Vi har gjort 12 försök med denna klassiker sedan vi startade med en egen insamling 1983. Den blommande plantan såddes 2001, härstammande från Kulu Valley i Indien på 3500 m höjd. Johan ärvde plantan från Gerben och nu gav ”blomma eller dö”-behandlingen resultat, frö är på gång. Det är första gången som jag vet den blommat i odling – efter tolv års tillsyn. Så ringde Larz Danielsson i Hammarstrand Johan och meddelade att hans också blommade – efter bara tio år.

Nån vecka senare smet jag iväg på en lillsemester  i Makedonien tillsammans med Janis Ruksans och Kurt Vickery – den nybeskrivna Crocus jablanicensis skulle synas i sömmarna – är det en vit C. cvijicii  eller  en god art.

Den är beskriven från Jablanica-bergen i sydvästra hörnet av Makedonien och angränsande Albanien där den blommar i mitten av juni vid smältande snö. I dessa berg växer även den mytiska Fritillaria macedonica, en klocklilja jag längtat efter i trettio år.

1985 – 28 år tidigare var jag på väg mot den men min fru tröttnade på de beväpnade militärer som sa ”granitsa Albanja” så vi vände. Denna gång såg man bara ruiner av  posteringarna. Här var den, Kurt hittade värsta Fritillaria macedonica-ängen – men jag såg den först! Fritillaria macedonica växer i försommarfuktig grästorv. Närmaste släktingar är F. tubiformis i Havsalperna och F. latifolia från alpina ängar i Kaukasus och NÖ Turkiet. Flertalet var som den närmast Muscari botryoides men enstaka var läckert rosaorange. De växte i flockar just där förhållandena var de rätta. Det var ett stort ögonblick

På gränsen mötte vi en albansk yngling med bäråsna. Han samlade gullviveblommor till te. Det har Janis också gjort – det hjälper och smakar gott. Gullviveyngligen blev provocerad av mina shorts, markerade med en gest vid shortsbenens slut och frågade – ”problem?”. Han hade aldrig varit ned till Ohrid-beachen han. Vi fortsatte våra studier på Magaroberget mellan de stora sjöarna Ohrid och Prespa. Här är Crocus cvijicii ljust gula med enstaka vita exemplar. I Grekland är arten intensivt gul.

Janis är en av världens största auktoriteter på krokussläktet och har som mål att se samtliga kända taxa i naturen. På Jablanica upptäckte han Crocus pelistericus – en helt ny lokal för denna sällsynta snölege-krokus. (nedan höger)

Den är nära släkt med den åtrådda C. scardicus som man lätt finner ovanför skidorten Popova Sapka nära Skopje. De är svårodlade och är säkrast i alpinhuset.

Kurt är naturguide för ”Greentours”. Fjärilsintresset fick honom intresserad av botanik. Efter en karriär som fotograf är han nu pensionär – en anledning att vägra fotografera!

Vid ett tillfälle såg jag honom dock gräva fram kameran ur väskan – hundratals saltslickande blåvingar – det var en magisk syn, men ett svårfångat motiv.

Botaniska är högsommarpraktfullt. Efter en grön period blommar bambulunden upp med pampiga rodgersior och liljor. Ovan syns Lilium martagon ‘Album’ med Aruncus och Rodgersia pinnata ‘Hercules’. Nedan fläcklilja, Lilium hansonii.

Den ståtliga Trollius macropetalus lyser upp bambulund såväl som klippträdgård där den står i det asiatiska torvpartiet. Detta är fullt av vackra, märkliga växter. Bergvallmon börjar att klinga av men släktet Codonopsis har högsäsong. Dessa monsunregnsanpassade blåklockesläktingar har en diskret charm, Codonopsis ovata, nickklocka, är nog den snyggaste & ganska lättodlad.

De soliga stenpartierna är också fulla av färg. Vinterns härjningar transporteras bort undan för undan och många brunbrända buskar bryter från basen.

Utmed asfaltsvägen hittar man lätt den utsökta dvärgbusken Indigofera kirilowi från Korea. Planterad i sand i soligt läge blir den bara vackrare för vart år.

Det finns mycket att beskåda i göteborgs fantastiska trädgård. Kom och njut av överflödet.

Uppmanar Henrik

En läkande underbar sommar lider mot sitt slut. Vårvinterns härjningar suddas sakteliga ut, nedfrusna buskar bryter från basen och sekatörerna har klippt döda kvistar i ett halvår – det börjar likna något. Somliga växter har givit upp, pelareken i bakgrunden och den manchuriska valnöten på stora gräsmattan går snart mot sista vilan. Sommarblommorna har uppskattat värmen och lyser välkomnande innanför huvudentrén. De svarta petuniorna har varit årets höjdpunkt (för mig) och med en svart dramatisk himmel ovan så ter sig entrépartiet lika ödestigert som en Jesusfilm på långfredagen – huga. Dagliljorna är fortfarande i fin form men börjar att klinga över.

Växthusen är alltid värda ett besök. I tropikhuset blommar kakaoträdet för fullt samtidigt som frukter i olika storlek är under utveckling. Kauliflori kallas det när blommorna kommer direkt från äldre stamdelar. Cauliflower på engelska betyder blomkål och är något helt annat.

I södra halvklots-växthuset pågår en kul utställning. Det är Evalena Jönsson Lunde som ställer ut betongskulpturer som appellerar till min speciella smak. Jag kan mycket väl tänka mig ett ”Johanna-växtstöd” eller en ”Spejare” i min arkeologiska trädgård på Kinnekulle.

Utställningen pågår till 1 september så det gäller att skynda sig för att få en glimt av de besjälade betong-skulpturerna!

Strax ovan växthusen lyser björkängen i de svenska färgerna, natt och dag (den svenske soldaten) Melampyrum nemorosum blommar för fullt.

En lejongapsväxt som, delvis, parasiterar på omgivande vegetation. Den hör hemma på skogsängar och lundar i sydöstra Sverige. Botaniskas bestånd är säkerligen etablerat av någon tidigare kollega/förmåga. De stora fröna liknar myrpuppor och sprids av myror som lockas av de oljerika bihangen. De tål nog inte att torka ut utan bör sås direkt. Jag har misslyckats med minst tre förflyttningsförsök men gör ett nytt till helgen.

Bambulunden är en högklassig ”woodland”-anläggning -  just nu inramas den av praktfulla paraplybladsbestånd. Diphylleia cymosa är en örtartad berberissläkting från Blue Ridge Mountains östra USA där den följer fuktstråk i skuggiga lägen. Dess sällsynthet i odling beror främst på frönas korta hållbarhet och dess långsamma utveckling. Vi har gjort vårt bästa för att sprida den och ni kan se den flerstädes i Göteborgs fantastiska trädgård.

Det blommar bra och ger massor av frö i bambulunden.

En diskret men oemotståndlig skönhet är Parasenecio auriculatus (Cacalia auriculata) som vi fått från Pyung Gangs botaniska trädgård nära Seoul i Sydkorea. Naturlig variation visar sig i nyanserna och den friska grönskan förhöjer intrycket. Strax intill lyser den söta Astilbe ‘Sprite’ som en skär, skir sky ovan mörka välformade blad. Välförtjänt välspridd. Den introducerades av Alan Bloom (en god vän till GBT)  den legendariske trädgårdsikonen från Bressingham, 1978. En trivial kunskap om denne ringprydde, långt vithårige, fantastiska man är att han var mycket förtjust i böcklingpastej som man ombads att ha med sig vid besöken.

En av föräldrarna till denna succeväxt är den underbara dvärgen Astilbe simplicifolia.

Denna förtjusande art fick jag av Bertha Wildh i Taberg 1981 – ett kärt minne. Den utvecklas bra i bambulunden och klippträdgården – den är långsam och ovanlig men inte ett dugg svårodlad.

I klippträdgården är det de asiatiska torvpartierna som lyser starkast. Gullbandslilja, Lilium auratum, sprider sin väldoft.

Likaledes parfymerade Lilium speciosum var. gloriosoides från östra Kina ser man inte så ofta och strax intill blommar den väldoftande, vita kobrakallan  Arisaema candidissimum.

Det finns många anledningar att söka sig till botaniska – jag har bara listat ett fåtal.

Hälsar Henrik

Regnet behövdes verkligen – likaså den nattliga svalkan. Efter en perfekt sommar startar nu löksäsongen. Svalkan ger rötter och vattnet tillväxt – tvärtomväxterna kommer att regera från nu till maj nästa år. Först upp är tidlösan – den nakna jungfrun – Colchicum. Göteborgs fantastiska trädgård har världens förnämsta tidlösesamling.

Karin & Jimmy Persson är de som skapat samlingen. Karin har forskat på släktet i mer än 30 år med benäget bistånd från min kollega emeritus, Jimmy. Tillsammans har de sökt upp de flesta av de 99 arterna där dessa hör hemma. Det syns i trädgården. Här till höger har Jimmy planterat en list med storblommiga arter och trädgårdshybrider. Den översta bilden visar C. ‘Disraeli’, stor & vackert rutig.

Prakttidlösan, Cochicum speciosum, dyker upp här och var i trädgården. Tillsammans med C. autumnale är den den lättaste – den mest tidlösa. Den växer på ängar i N Turkiet, Kaukasus och N Iran. Bilden nedan från Bakuriani i Georgien visar dess blad framför en bokskog som, på högre altitud, bildar skogsgräns i området.

Jimmy har fortfarande kontroll över omplantering med den tidiga vattningen och gläder oss ännu opensionerade med regelbunden närvaro så här års.

Marika och Mats har, som en hyllning till vår samling, drivit projektet ”Hösthässle och vinterflor”. Trädgårdsföreningens Stiftelse bidrog med 80 000:- och nu är vi på gång med ”vinterflor”. 900 bamsiga tidlöksknölar (9 sorter) planterades i bokbrynet på åsen och skall, förhoppningsvis, snart visa sig. Sen hoppas vi att deras kraftiga grönska skall hålla tillbaka kersen. Återkommer nog om detta.

Strax ovan, vid stigen på åsen, kompletteras vinterfloret med 400 Cyclamen (4 sorter). Vit och rosa höstcyklamen – vit och rosa vårcyklamen – hundra av var.

Här står de nyanlända och undrar vad som skall hända härnäst – ?

Här putsas de inför plantering och till höger ser ni resultatet. Höstcyklamen, Cyclamen hederifolium, har en stor utbredning i medelhavsområdet, från SÖ Frankrike till V Turkiet. Den söker skugga i buskvegetation och skogar från havsytan till 1300 m. Detta gör att härdigheten varierar från obefintlig till hyfsad beroende på varifrån de kommer. Vad våra nyinköpta knölars proveniens är har vi ingen aning om. Vi får väl se, sinom tid, hur härdig den är.

Vinterfloret skall Cyclamen coum  stå för när vintern släpper taget i mars.

Hösthässlet kommer att bestå av höstkrokus och cyklamen bland de nybeskurna hasslarna, hässlet, mot gaveln på Stora Änggården – det gula huset byggt 1812. Det tar vi itu med nästa höst.

I växthusen blommar andra cyclamen. Cyclamen graecum är en låglandsart från SÖ Grekland och SV Turkiet som helt saknar härdighet men blir magnifik i ett svalt växthus. Nedanstående knöl är 76 år gammal och härstammar från den legendariske växtmannen Fritz Lempberg och hans trädgård Hatzendorf i Österrike.

Tillsammans med Biarum davisii kommer den att inleda gottebordssäsongen 13-14.

Som regel luktar Biarum skit eller lik men detta undantag luktar fruktigt gott. När Jimmy & Karin samlade den 1986 i sällskap med det (i mina kretsar) välkända botanistparet Baytop hette den fortfarande Biarum davisii (en klen, svårodlad art från Kreta). Sedermera har den upphöjts till Biarum marmarisense och är en livskraftig, snabbförökad lustifikation och ett förhöstsglädjeämne till helgen. Kom hit och lukta – vi tänker inte ställa dit ett jämförelseobjekt i form av en skitluktande Biarum – de stinker så vedervärdigt att de förvisas utomhus. Har ni otur kan det dra in en pust genom takluften.

Vänföreningens lökpluton, de tolv volontärerna, har just avslutat höstens arbete. 100 567 lökar har fördelats i 10 584 portionspåsar och plockats i 1 011 beställningskassar – ett jättearbete som vi är mycket tacksamma för eftersom det lämnar ett välbehövligt överskott och mycket ”goodwill” till trädgården. Mellan 29 september och 6 oktober finns beställningarna till avhämtning mellan 12 till 18.

I år har 1 300 lökar av Erythronium ‘White Beauty’ paketerats och portionerats utifrån ovanstående bild och följande ”säljtext”.

”Hundtandsliljor är oemotståeliga skönheter som gillar halvskugga och en näringsrik, lucker jord. Tyvärr är de svårhanterliga så endast de mest vitala lämpar sig för kommers. ’White Beauty’ är livskraftig och vacker med vita, gulsvalgade, rödbrunringade, nickande blommor och läckert marmorerade blad.  Den har hängt med sedan sent 1800-tal och är fortfarande den bästa vita hundtandsliljan. Som föräldrar föreslås E. oreganum, E. californicum & E. revolutum, själv gissar jag på de två först nämnda. Namnet syftar på lökens form”.

Muscari ‘Baby’s Breath’ och strimkrokus, Crocus angustifolius är andra exempel på vad som erbjöds 2013.

Vart år har vi detta samarbete med vår fantastiska  vänförening som står bakom så mycket av det positiva som händer i trädgården. Det finns all anledning att bli medlem i denna sammanslutning av våra allra bästa vänner.

Tipsar Henrik

Nu har det äntligen vänt men den riktiga vintern återstår innan vi kan fira vår. Rekordvärmen har släppt fram de tidigaste primörerna samtidigt som några av sommarens och höstens växter fortfarande står i blom. I entréområdet möts man av ett vintrigt arrangemang där julrosen, Helleborus niger, spelar huvudrollen. Det är inköpta, framdrivna plantor i full blom. Våra ”permanenta” plantor ligger lågt än så länge.

Ta några steg mot ”kontoret” och beundra ytterligare en julros, Helleborus x ericsmithii ‘Winter Sunshine’, som begåvats med det besynnerliga svenska namnet – föränderlig julros – du milde tid, vad menar dom? Hur som helst är det en ypperlig växt som har blivit vanlig i handeln. Den är en hybrid mellan H. niger och H. x sternii (som i sin tur är en hybrid mellan stamjulros, H. argutifolius, och balearjulros, H. lividus). Den som ursprungligen åstadkom hybriden hette just – Eric Smith, och var en legendarisk ”plantsman” som mellan 1967 och 1983 drev plantskolan ”The Plantsmen” tillsammans med en annan legendar – Jim Archibald. Klicka på länken för att se vad Jim skriver om Eric och hans livsgärning, 21 sidor med text & bild – ta er tid. Nu finns det flera selektioner av hybriden som massförökas i laboratorier och finns tillgängliga för hugade odlare. Den har visat sig härdig här även om bladen tar stryk vissa vintrar.En insamling av Helleborus orientalis, turkisk julros, i detta fall från Borjomi i SV Georgien, som vi fick av Jim 1995, har slagit ut i bambulunden – vi får väl se hur den ser ut i slutet av februari. Nedan en bild från Borjomi i maj 2010.

Vid grottmynningen i klippträdgården hittar man en tapper gul nunneört, Pseudofumaria lutea. Lättodlad, lättspridd & lättrensad. En ypperlig trädgårdsväxt som kan växa i torra, soliga murar såväl som i skuggiga rabatter. Så här tjusig blir den i rasbranter med kalk i bergen runt Garda-sjön i N Italien.

Lite längre österut kan man finna den blekgula nunneörten, Pseudofumaria alba (Corydalis ochroleuca) i liknande miljöer. Här i Makedonien nära gränsen till Albanien i juni 2013. Den är lättodlad men inte lika invasiv som den gula.Detta leder fram till vad jag egentligen vill skryta om. En växt som jag önskat mig sedan tidigt 80-tal och som jag nu får se blomma i den alpina förökningen.Pseudofumaria alba ssp. acaulis, en liten dvärg från ”de kalkklumpar till öar” man kan angöra i Adriatiska havet utanför Kroatien. Det är insamlaren jag citerar, nunneörtsexperten Magnus Lidén, som själv har samlat den under en seglats 2011, fröna var då mogna redan i april. I somras fick vi tre plantor från Uppsala botan och nu blommar de, förmodligen för första gången i kultur trots att den var känd redan på 1700-talet. Vi hoppas på frö och spår den en framtid i bergsväxthusens kalktuffklippor.Därinne är det en tidig vår med flera vårblommande Colchicum, framför Cyclamen persicum & hyacinter ser ni C. burttii & C. atticum (insamlad av Jim Archibald 1985) bakom en Crocus, som vi hittills kallat C. biflorus ssp. tauri, från Kars i Ö Turkiet. Just nu publiceras många nya arter i bägarkrokus-gruppen så det blir till att kontrollera vår stora samling till våren. Om vi hinner och orkar.Lökträdgården ter sig först ganska dyster. Är det en fjäderdräktsvädrande kondor? Nej, det är ett ihjälfruset, fågelutskitet? (musgömt?, slyngelspritt?) gult känguruäpple, Solanum laciniatum, från växthuset intill. Det grodde under försommaren och bara fortsatte att växa trots att vi inte vattnade från juni till september. Den hör hemma i Australien och Nya Zealand och har blivit en populär sommarblomma som klarade de första frosterna men frös ihjäl i början av december.Flera vårblommande Colchicum-arter har blivit vinterblommande i år. De är rangliga och slappa på grund av ljusbristen. Colchicum doerfleri som jag samlade i Skopje-området tillsammans med kollegan Ulf Strindberg 1988 är den som ser mest dekorativ ut. Trots att den är i full växt så vet vi sen förr att den klarar en hård vinter så över den oroas jag inte.Märkliga figurer träder fram i ”kondorens” skugga. Guldkrassens, Tropaeolum polyphyllum,  svartvioletta rävrumpor har vuxit extra mycket denna ”vinter”. De två föregående svinvintrarna har dödat skotten en bit under jordytan vilket har försämrat blomningen. Annars är denna rasmarksväxt från Chile & Argentina märkvärdigt härdig, ibland rent av ett ogräs. SKUD klassificerar den som rumsväxt – vi har haft den ute i 25 år.Har vi tur med vintern så kan det bli så här i tidiga juni, har vi inte tur så blir det på ett helt annat vis, kom ihåg 1986. Det gör jag.

Minns Henrik

Vintern blev mild och behaglig, det förtjänade vi efter tre bistra år. Annalena var mycket optimistisk över överlevnaden. ”Gräset är grönt – minns du hur det såg ut förra året – som en sensommarstäpp -, och nästan inga förluster i klippträdgården” . Snöirishybrider och snöklockor lyfter  sig över vårängen, krokusar kämpar tappert på. De flesta kalkarna har förtärts av harar – de harom. Vecka 11 kom våren till sydsverige. Snödroppar, julrosor, snöklockor, snöiris, sprutade ur marken och nätet blev överhettat av trädgårdsbloggar och inlägg. Vår plantering av dvärgcyklamen, Cyclamen coum, klarade sig utan köldskador och blommar nu näpet under bokarna på åsen.I bergsväxthusen, på Annalenas gottebord, blommar vintergäckarnas vintergäck, T4Z 1150, ”Eranthis longistipitatus” insamlad av oss och Dieter & Rosi Zschummel i iranska Kopet-Dag. Den är mindre och mer mörkfärgad än övriga insamlingar vi odlar av denna centralasiatiska art – kanske värd att beakta som ny?  Vintergäckar är heta i dagens nordeuropa – nästan så man kan prata om Eranthifili. T4Z 1150 lär ta priset för dem som har alpinhus, kanske funkar den på friland, vi har inte kollat.Vintergäckarna omfattar typ nio arter, 1/3 gula, 2/3 vita-rosa – de gula funkar bäst.Allra bäst funkar den europeiska, Eranthis hyemalis, som fortfarande lyser i botaniskas buskage och gladde mig mycket på Kinnekulletorpet i söndags. Och bäst av allt -

- jag har inte planterat en enda en .Under flera år har jag skördat fröer under botaniskas berberisbuskar och hällt ut på tomten. Det tar ca 5 år för ett frö att växa till blombar planta. Det här är den första fläcken som såddes.Här ser man att beståndet har fröat i minst tre år, första året utvecklas endast hjärtbladen, år två ser man att det är är en vintergäck, även tredje årets blad syns på bilden så det var väl åtta år sedan jag hällde ut dem.I Turkiet och Irak växer den närbesläktade turkiska vintergäcken, Eranthis cilicica. Den kan ni beundra i rabatten längs den gröna personalbyggnaden. Den anses vara samma art som vanlig vintergäck men det är väsentliga skillnader i det material som produceras i Holland. Den de kallar turkisk vintergäck blommar något senare, har smalare bladsegment, mer bronserat utspring och blommor med en djupare lyster. Här står de sida vid sida – E. cilicica till vänster. De hybridiserar ibland till E. x tubergenii som, oftast är steril.Särskilt E. hyemalis varierar, här den lätt orange ”Orange Glow”.Här ”Schwefelglanz”.Här ”Grünling”.Här Eranthis hyemalis ”Gothenburg Double Group” (syn: ‘Gothenburg’, ‘Gothenburg Double’) tillsammans med vårkrokus i klippträdgården igår. Att den heter Göteborg beror endast på att vi flitigt har spridit den, och några andra, ursprungligen fick vi frön av en dansk vid namn Jensen 1983. De flesta formerna är konstanta från frösådd vilket får mig att hoppas på en ny, stor fröskörd trots att varken humla eller bi syntes förra helgen. Det finns nakna kvadratmeter att sprida på.För den som orkat så här långt rekommenderar jag länken vintergäckare till en uttömmande artikel av Wim Boens i ”The International Rock Gardener”. Här står allt som är värt att veta om vintergäck.

Snöklockorna är i sitt klimax i botten av rododendrondalen men omöjliga att fotografera därför illustrerar jag med en kinnekullebildDe säger att våren snart skall lida bakslag.

Men det vill jag inte tro på.

Tänker Henrik.

Höstens nakna jungfrur gör entré i behaglig sensommarvärme. Karins & Jimmys samling visar upp ett tjog arter från Colchicum autumnale till C. umbrosum i full blom (ett antal underarter & kultivarer därtill) – jag vågar påstå att det är världsrekord i antal samtidigt blommande nakna jungfrur. Någon som utmanar oss?

I ”Wendelbos lökträdgård” har Jimmy planterat en list med särskilt odlingsvärda höstblommare. Colchicum macrophyllum, insamlad av förre prefekten, Arne Strid, på 700 meters höjd runt krönet av Mt. Akrammitis på Rodos. Den borde egentligen inte vara härdig men den här klumpen har överlevt ett antal skitvintrar av varierande karaktär. Till våren får den stora vasst korrugerade blad som fascinerar betraktaren.

Såsom flaschigast av nakna jungfrur håller jag Colchicum ‘Disraeli’ som, välförtjänt, fick sin ”Award of Merit” redan 1931 – nog förtjänar den ett ”First Class Certificate”. Förmodligen en hybrid mellan C. bivonae och C. speciosum.

Ta trappan upp på åsen och kika på höstcyklamen, Cyclamen hederifolium, i vitt och rosaviolett bland späd kirskål. Det piggar upp. De planterades för ett år sedan så det är första blomningen i fritt tillstånd. I morgon får vi 200 st till!Bambulunden har haft en fantastisk sommar som bara fortsätter. Eldkrassen, Tropaeolum speciosum,  från Chiles fuktigare sydbokskogar och bambusnår, hos oss planterad i azalea och småbambu. Graciösa girlanger med smaragdgröna blad och scharlakansröda blommor ger en förtrollad känsla i bambulundens dunkel. Den har ett djupgående underjordiskt system av centimetertjocka jordstammar, kalla barfrostvintrar dödar tjälen det underjordiska den når så skotten och blomningen försenas. Denna planta har dock överlevt 30+ vintrar.

Senaste vintern var god, krassen har haft en lång blomning och nu utvecklas de lysande mörkblå bären i det återstående purpurfärgade hyllet – snyggt så det förslår. Bären kommer att samlas, tvättas och kylförvaras så att de kan distribueras till våren.

Om man kommer ”skogsvägen” till klippträdgården möts man av ett nydanat Kaukasus. En, i mitt tycke, förstklassig anläggning har vuxit fram, mer om detta framgent. NCEs, (North Caucasus Expedition 2011) insamlingar har fått ett värdigt hem. Just nu är  Allium saxatile som bäst. Ovan ser ni Mats bild från flodravinsväggen i kanten av Bermamyt-platån där den regntyngd lutar sig utför. Nedan dagsläget i botaniska.

Allium-släktet är stort,  ca 750 arter, och täcker in en lång säsong från medelvår till senhöst (& vinter). Intresset för denna hortikulturellt extremviktiga grupp är i tillagande bland växtälskare – lättförståeligt när man ser dessa förtjusande bollar.

Läsaren kanske redan förstått att vi är på väg mot Japandalen men gör en lov ner till vänster i de asiatiska torvpartierna bland klättergentianor, Tripterospermum, och klematisklockor, Codonopsis, lägg särskilt märke till vår frilandsbegonia, Begonia grandis subsp. sinensis.

En märklig knölbegonia som brukar visa sig först runt midsommar. Fullt härdig, tycks det, den firar fjortonårsjubileum på plats, en present från Hamburgs botaniska. Ett exotiskt inslag i en trädgård i Ultima Thule minsann.

Japandalen har varit i händelsernas centrum under säsongen. Vår lyckade och välregisserade japansatsning har öppnat besökarnas ögon för Bengts sällsamma trädgård.

Japanåret till ära så ”pimpades” dalen med ”utplanteringsliljor” som nu fröjdar syn- & luktsinne. Praktliljan, Lilium speciosum ‘Album’ gnistrar till och levererar dunster av väldoft.

Längre in i dalen hittar man den färggrannare men något doftfattigare Lilium speciosum ‘Uchida’. Praktliljans framåtlutande, vågböjda växtsätt har sin förklaring i att den i naturen växer på klippor och branter.

Japanåret närmar sig slutet och vi kröner det med utställningen ”Bonsai – naturlig skönhet i kruka” som löper mellan 6-14 september. Kunio Kobayashi, en av världens främsta bonsaimästare, håller workshops  6 och 7 september kl 13-17 tillsammans med våra medarrangörer,  Svenska Bonsaisällskapet.

Japanåret närmar sig slutet men Japandalen blir kvar – och blir bara bättre år för år.

Påstår Henrik

Förhöstens låga sol gör att man går söderöver med kisande ögon. Upprätta blomkalkar i violett och vitt framhävs i skarp elegans mot frisk grönska.

2013 genomfördes första fasen av ”Höstfägring och hösthässle” med tidlösor och cyklamen på en undanskymd yta längs åsen bortom solbågen. Höstcyklamen och tidlösor har haft sitt klimax föriår men är fortfarande värda en omväg. Nyligen har den andra fasen fullgjorts och finns att beskåda längs huvudvägen vid gaveln av Stora Änggården (”Gula Villan” enligt hyresvärden). Nu agerar vi på huvudscenen – ni kan inte missa det.

Helt nyligen planterades denna branta tuktade hasselskog (hässle) med 10 000 krokus, varav 8 500 höstblommande. Hur får man ner 10 000 knölar tätt i en brant? Vi lekte med olika möjligheter och fastnade för det idiotiska lökjärnet (där man trycker ett spetsigt rör i marken och släpper ner en ”lök”) – det var den enda möjligheten – bestämde vi oss för.

Gjermund tillverkade tre grovt tvåspetsade specialhålgörare och sen punkterade vi slänten.

Det ser ut som en totaljämlik golfbana där alla slår ”hole in one” – varje gång.

I vart hål ligger en krokusknöl! I nästa moment borstade vi ner sand över slänten och fyllde på så sätt hålen.

Först upp är höstkrokusen, Crocus speciosus. De som syns nu är C. s. ‘Albus’ (den vita) och C. s. ‘Oxonian’. Snart får de sällskap C. s. ‘Conqueror’.

Oktoberkrokusen, Crocus pulchellus, kommer att representeras av tvåtusen knölar i tre selektioner. Slutligen, septemberkrokusen, C. kotschyanus, likaledes med tvåtusen knölar av tre selektioner. Nedan, en inte helt fullständig knölsättarpluton efter utfört värv. Notera de tre verktygen.

Crocus speciosus växer naturligt i skogar och ängsmarker från Grekland till Iran. Vår vän Janis har nyligen publicerat en avhandling där arten omfattar nio underarter. Klicka gärna på länken. (Janis Ruksans artikel).

Crocus speciosus ‘Oxonian’ ovan.

Crocus pulchellus, ovan.Klippträdgården sprakar i höstfärger. Sköldbräckan i förgrunden, Darmera peltata, samlade jag tillsammans med Jimmy i Kalifornien 1992 (Tehama Co., Deer Creek S of Morgan Springs), lite längre bak står kanelsafsa, Osmunda cinnamomea i gult och ljusbrunt, silvrig havtorn från Pakistan och smalbladig silverbuske, Eleagnus angustifolius ‘Caspicus’, leder blicken mot vattenfallet.

Vänd 45 grader söderut och skåda blå höstgentiana, Gentiana ‘Compact Gem’.

Fortsätt i riktning ”Japandalen” och vik vänster in i de asiatiska torvpartierna.Tricyrtis hirta var. masamunei, en form av den håriga skuggliljan som enligt Ohwi’s japanska flora skall sakna hår, solklart svenskt namn – ”hårlös hårig skugglilja”. Jag vill nog påstå att den skiljer sig på mer än håren.Den stora höstbräckan, Saxifraga fortunei, lyser i bakljus. Den här fick vi som frö under tidigt 50-tal från Mr. Saburo Murai  så nu har den blommat var höst i sextio år.

Gör som jag, avsluta ”japanåret” i japandalens Koreadal, vik höger i höjd med näsduksträdet. Bland sena astrar, silverax och stormhattar står den japanska safsan, Osmunda japonica, i gyllenskrud, den samlade Tor Nitzelius som planta på 2200 m höjd på berget Mugikusa på Honshu 1970 i Japan – 44 år sen – de ni!

En trädgårds viktigaste ingrediens är tiden.

Tänker Henrik ibland

I växthusen möts man av en märklig syn då Sandra Magnusson arrangerar sin utställning ”Parallella Virkligheter” som öppnar till helgen. Fascinerande skruvad surrealism. Vi har fått en flamingo till botaniska så nu är vi en trädgård på riktigt! En riktig trädgård måste ha en flamingo. Vår privata flamingo är en gåva från vår dotter och står under tak även den, här från i söndags uppvaktad av en vas med Paeonia ”Krokgården Supreme”.Våren har varit sval och utdragen med rik blomning och frodig grönska – man har verkligen kunnat njuta tillfullo. I går trängde sig sommaren på så nu går det undan.Våra små rododendron lyser fortfarande med R. kuisianum & R. yakusimanum, men mitt i bild kan ni ana den mörka grönskan av ”världens finaste rönn” för att citera Björn Aldén.Trådrönn, Sorbus filipes (KGB 072, Kina: Yunnan, above Napa Hai, 3600 m). KGB står för Kunming, Gothenburg, Botanical expedition 1993. Björn Aldén planerade resan, Magnus Lidén och jag kompletterade laget. Det var en sagolik trip med ett hänförande resultat. Att så här, tjugotvå år senare, kunna går runt i trädgården och njuta av sina reseminnen är ett sant privilegium.

För några år sedan publicerades ”The Genus Sorbus” av Hugh McAllister – och kan ni tänka – till omslag valde han just trådrönnen, en underbar akvarell av Josephine Hague, som hade en planta från vår andra insamling av arten (KGB 555) som förlaga. Akvarellen förekommer, utöver på omslaget, två gånger i boken – så nog är det världens vackraste rönn helt visst – det är inte bara Björn som tycker det. För övrigt beskrivs två nya arter i boken, S. rosea & S. gilgitana som baseras på insamlingar vi gjorde på Nanga Parbats sluttningar i norra Pakistan 1983 under akronymen SEP! Till näsduksträden är det välskyltat. Denna märkliga skönhet har stor dragningskraft, ett närmast mytiskt träd med sin introduktionshistoria, ett träd som alla dendrologer skulle vilja se i det vilda. 2008 gjorde Henning, jag och Henrik Sjöman en insamlingsresa i Shaanxi. Henrik S., som för övrigt är trädgårdens nye dendrolog, hade förberett genom åtskilliga exkursioner under vår och sommar och lokaliserat en bekväm Davidia att samla från.Under överinséende av våra kinesiska värdar plockar han ned dussinet som blev vår skörd. Nu står ”egna” näsduksträd på tillväxt lite varstans i botaniska.Vårt största exemplar står i bambulunden och kring det har Anna skapat en woodland-trädgård som, förmodligen, är landets vackraste och intressantaste. Här blommar, för tillfället, Paeonia obovata i en vit, kinesisk form. Jätteliljan, Cardiocrinum, står på tur.Mellan bambulund och klippträdgården pågår en upprustning, ett lättillgängligt woodland skapas i ”Smithska” inför lustgårdsåret 2016. Michael & co har anlagt nya stigar och planterat mängder av skuggperenner.Klippträdgården är som allra bäst just nu. I de asiatiska torvpartierna är det tätt mellan rariteterna. Johan älskar sitt torvparti och det märks.

Ovan ser ni ytterligare en KGB insamling, Paeonia delavayi, (KGB 666, Kina: Yunnan, Bei Ma Shan, 3100 m​). Det är en gyllengul, knähög form av denna mångformiga buskpion.

Nedan, den förtjusande frostalprosen, Rhododendron campylogynum, (KGB 809 Kina: Yunnan, Dali, Cang Shan, 4000 m). Naggande, god liten pyssling – eller hur?

Nedan Cypripedium flavum,  gul drottningsko, en lättodlad art från just det område KGB reste genom. Den går numera lätt att införskaffa.I ett mer soligt läge växer Deutzia setchuenensis ‘Adrian’ (KGB 489 Kina: Yunnan, Xi Shan, 3800 m). Den selekterades fram som bäst av många av Martin och står sig väl. Cirka halmeterhög med stora ljusrosa blommor. Vi måste se till att den kommer ut i vid odling.

Nedan Megacarpaea delavayi, en sällsynt korsblomstrig växt med stora frukter. Så vacker som nu har vi aldrig sett den – en present från ”Spezialplant” i Jämtland.

Nya kinesiska fotblad, som nedan, Podophyllum hemsleyi, finner man numera lite varstans i botaniska. Johans upphöjda placering gör att de blodröda blommorna kan lysa i solsken samtidigt som bladens elegans framhävs. De nya kineserna väcker stor uppmärksamhet hos våra besökare. Först höll vi deras härdighet som tveksam men det visade sig vara fel. Podophyllum versipelle t.ex. kan ersätta pestskråp – kanske.”Värsta Vitsippan” är vårt smeknamn på Anemone prattii från Yunnan & Sichuan. Lik en enorm vitsippa sprider den sig i ett skuggigt läge – en fantastisk trädgårdsväxt!”Tsinglingsippa” är vårt egna bidrag till trädgårdsvärlden. Anemone taipaiensis (HeHeHe 053 Kina: Shaanxi, Quin Ling mountains, Taibai Shan, 3400 m) verkar stark, tålig och sätter frö i odling.Den växte i skuggan av Larix potaninii var. chinensis ett endemiskt lärkträd från Taibai Shan.

Någonstans, väl gömd bland buskarna hukar sig en verklig raritet, Omphalogramma vinciflorum, nära släkt med vivorna, Primula.

Det blev en ”Kinaspecial” idag, men ni skall veta att hela botaniska är en fest för ögat just nu.

Havet är ännu kallt så det finns all anledning att hälsa sommaren välkommen i Göteborgs Fantastiska Trädgård.

Hälsar Henrik

I går slog snöirisen ut – Iris histrioides ‘Lady Beatrix Stanley’ –  öppnade sig längst ner i björkbacken ovan växthusen. En försmak av vad som kommer att hända, 90 000 blandade lökar sattes i backen i höstas.

Tillsvidare bjuder vi på det bästa vi har – vårens tidigaste lökväxter, en av världens intressantaste samlingar. Lökaltaret presenterar blommorna i ögonhöjd, kom och se.

Botaniska har fått äran att inleda ”Gothenburg Green World 2016” (GGW). På lördag kör säsongen igång i våra växthus. Evenemangsåret är ett samarbete mellan publika trädgårdar i göteborgs nejder och har mängder med aktiviteter på gång, det blir ett fint år för trädgårdsälskare.

Vår salut till våren, en krokusutställning ! Efter en idé av Marika Irvine. Den kommer att fyllas på så länge krokus blommar – vi hoppas på en sval vår.  I år lyfter vi fram vår förnämliga samling av tidigblommande lök- & knölväxter (geofyter). Krokus får inleda, pärlhyacinter avsluta.

Marika & vildflor har åstadkommit en utställning som gör mig stolt över att vara en medarbetare. Monica har återinfört välskrivning till botaniska med sina elegant textade namnskyltar som förhöjer utställningen.

Men titta, vad har jag här då? Crocus henrikii, vem kan de va? Samma planta jag hackade upp 1988 och kallade C. chrysanthus ‘Gündogmus Bronze’. Den har Janis beskrivit som en ny art.

(Typus: Turkey, near Gündoğmus (Antalya province), Habitat: among pine trees and small shrubs based on limestone; altitudes – 900-1200m. Flowering period: February-March. Known only from the type locality and the vicinity)

Släktet Crocus tillhör familjen irisväxter (Iridaceae) och innehåller mellan 120 och 200 arter. Det osäkra antalet är en följd av att botanister har ägnat släktet stort intresse de senaste åren. Med stöd av DNA-analyser beskrivs nya arter hela tiden. Cirka fem nya arter har upptäckts i vår egen samling.

För den oinvigde är arterna ”lika som bär”, man får betrakta små detaljer för att skilja dem åt. Man kan inte bestämma en krokus utan att se knölen och dess skal. Detta gör dem eftertraktade för nördiga samlare – ”Croconuts”. Vår egen ”Croconut Emeritus” Jimmy Persson som lade grunden till vår samling, brukar jämföra samlandet med filatelistens. Han gillar inte den nya systematiken. Personligen håller jag god min.

Våra vänner Johan och Andrea från La Fleuriste har hjälpt oss förr och levererar som vanligt kvalitet. Ett södra halvklotstema i Södra Halvklotshuset. En härlig blandning; papegojhyacinter (Lachenalia), Protea med släktingar från Sydafrika, Hippeastrum (Amaryllis) från Sydamerika, kängurutassar (Anigozanthos), Leptospermum, Pycnosorus från Australien i en underbar, vårlig äng, pollinerad av bin, humlor, fåglar och möss, kanske till och med fladdermöss.

Ett stiligt blomsterarrangemang på piedestal leder vägen mot kalkhuset som också dignar av vilda lökar.

På södra halvklotet är det höst nu – men hos oss är det vår –  och den blir bara bättre för var dag som går.

Och så här ser våra dionysosvivor ut för tillfället. Förstå vilken ynnest det är att verka från en sådan plats.

Skåda den kommande generationen, Dionysia är svårodlade och råkar regelbundet ut för ”plötsliga dödar”. Då gäller det att ha unga plantor på gång, förstora bilden och läs etiketterna så förstår ni vilken bedrift det är att upprätthålla en sån här kvadratmeter

Dionysia afghanica är en sällsynthet i odling. Den fick vi av Eric Watson 1982. Han, i sin tur, hade fått den av självaste Jim Archibald – den sista plantan i odling! Den upptäcktes av C. Grey-Wilson och T. Hewer på klippväggar i Darra Zang ravinen i NV Afghanistan 1971. Eric var en synnerligen generös man som gärna spred sina utvalda växter till duktiga odlare. Fortfarande är denna lilla juvel en raritet förbehållen det mest avancerade Dionysia-kotteriet.

Och för er som inte förstår varför det är stora hål i tulpanen & pärlhyacinten – det är så här man ska göra. Vi tackar Johan för den lustiga bilden. Vi tackar vår rekvisitör, Evalena Jönsson Lunde för fin upptakt till utställningen

Håll i er, nu reser sig geofyterna ur marken – nu går det undan. Kom hit och häpnas i Göteborgs fantastiska trädgård.

Välkomna till Göteborgs Gröna Wärld!

Hälsar Henrik

En välgörande sval, lång vår har blivit sommar. Lökträdgården klingar av med stäppliljor och bollökar. Förgrundens Eremurus stenophyllus skiftar från gult till mahogny. Den här samlade vi i Iran för många år sedan. I sena april hade jag glädjen att återuppsöka NÖ Iran. Stäppliljorna där – blommar väl nu, tror jag. Istället fick jag uppleva våriris och fantastiska populationer av tulpaner.

Bergtulpan, Tulipa wilsoniana (montana) i svavelgult och knallrött i det växtsamhälle som kallas ”The Hedgehog Zone”, på engelska – igelkotteriet på svenska, utgörs till stor del av Astragalus och Acantholimon som formar täta, sylvassa kuddar som man inte vilar sig på. Nu hinner man inte sörja våren – det finns så mycket nytt att njuta av.

Näsduksträdet är utsnutet och de små dukarna vissnar på gruset men det finns mer än N-träd. Här i Annas bambulund hamnar man i paradiset. Helgens höjdpunkt är Cardiocrinum giganteum var. yunnanense, kinesisk jättelilja.

De närmsta dagarna utgör de en ståtlig syn och fyller gläntan med väldoft. Fröna samlade vi i Shaanxi 2008, de första plantorna blommade i fjol men i år slår dom till på allvar

De var intressanta redan från början och och så här kunde det se ut i kallbänkarna under uppdragningstiden. Nu är alla plantor utplanterade, även klippträdgården och ”Smithska” har fått sina beskärda delar.

Drottningsko, Cypripedium reginae, ståtar i ett hörn – en tacksam trädgårdsväxt från östra Nordamerika – men ändå så sällsynt.

Här hamnar man i  ”Smithska” – en del av rhododendrondalen där det förekommer många växter som samlades av Harry Smith på 1930-talet. Uppsalabotanisten utforskade centrala Kinas berg under 1920- & -30 talet, hans insamlingar var unika när jag började i GBT – något vi skröt över  – sedan dess har mycket skett i Kina.

Under senare år har Mikael verkat i ”Smithska”. Nya stigar som smyger sig in till konstfullt lagda trappor, mycket mossa och många ormbunkar – det är väldigt grönt.

Förra året lade vi till lite komplementfärger mot de gröna nyanserna. Kandelabervivor i violett, rött och brandgult – Primula beesiana, P. pulverulenta och P. bulleyana. Mikael har placerat dem i fuktstråk som drar ner över berget så vi kan förvänta oss att de etablerar sig och sprider sina frön till nakna ytor och ger upphov till sådana fantastiska hybridsvärmar i gult-orange & rött man kan se i en del skotska trädgårdar.

Håll mot väster genom dalen och äntra Klippträdgården från det nordvästra hörnet.

En död ekjätte har blivit konst, s. k. ”Land Art”. ”HAVEN – a safe place” av Stuart Ian Frost.

Den här ekens stillsamma död har jag betraktat under ca 40 år. I år bedömde vi den vara hjärndöd men istället för att ta ner den så återvinner vi den.

Nu kan vi göra anspråk på titeln – ”Världens Högsta & Största Insektshotell & Fågelmatare”, vi har sett småfåglar krypa in i de största hålen. Hålen är nog för grunda att häcka i men alltid hittar fåglarna några vilsna insekter att stoppa i sig.

GGW – ”Göteborgs Gröna Wärld” kommer att visa exempel på Land Art lite här och där, vi har ett par till på gång. Mölndal och Göteborg ytterligare några. Det är spännande skapelser som presenteras under invigningen den 2 juli på Gunnebo.

Samma dag invigs ”Vandra i det vilda” på botaniska. Ta en tur i det vilda botaniska, genom ”Smithska,” över Håberget på nya trappor och spångar som Thomas & Mikael anlade i vintras till Japandalen och vidare till den vildaste Klippträdgården.

Nedan den döda eken har vi anlagt en trädgård för vilda växter från Kaukasus. Rabatter, sten- & torvpartier har skapats för en trädgård med de växter vi samlade frön av i norra Kaukasus 2011 – NCE – North Caucasus Expedition – tillsammans med kollegor från Hamburg, St. Petersburg, Stavropol, Pyatigorsk och Shanghai.

I stenpartiet blommar Dracocephalum ruyschiana, drakblomma, och Psephellus caucasicus (Aetheopappus c., Centaurea c.), en förtjusande klint med prassliga holkfjäll.

Klinten samlade vi frön av på Bermamyt-platån i nordvästra Kaukasus. Hästbetade ängar med en rik örtflora. Mot stupranden kom klippor i dagen med miniatyrväxter, utsikten var hisnande.

I utsikten mot vattenfallet från dammen glänser Elaeagnus angustifolia ‘Caspica’, smalbladig silverbuske. Den hänger rätt över stigen så gå in i portalen och och njut av den bedövande doften.

Johans asiatiska torvpartier är som bäst nu, bättre än på minst fyrtio år. Praktpjäser som drottningens förkläde, Rheum alexandrae speglar sig i dammen.

In i gångsystemen gnistrar juvelerna mot grön mossa.

Corydalis pseudobarbisepala mot nyutsprungna blad av Schizocodon.

Och, här och där, den bästa blå bergvallmon, Meconopsis x sheldonii ”Lingholm Strain” – ”den man måste ha”.

Här stänger jag för idag.

Jag skriver bara – missa inte denna helgen i botaniska! – det kan mycket väl vara årets bästa!

Men man vet ju aldrig.

Tänker Henrik