Första december – tre veckor tills det vänder – hur skall man stå ut?
Det räcker faktiskt med en kortare promenad i trädgården för att ana att man kommer att 
klara även denna vinter. – Xanthorhiza simplicissima – jag säger bara det. Alla älskar att säga det – särskilt jag.
X är en bokstav som få växtnamn börjar på – näst minst om man bortser från Å, Ä & Ö. Y — vinner överlägset.
Halvmeterhög från lövskog i SÖ USA blommar denna obetydliga buske med små grönlila, nästintill osynliga blommor vid fel tidpunkt – liknar mest selleri i skogen.
Nu, så här års utmärker sig gulroten med trädgårdens sista höstfärger - allt är gult – bladen (så här års), roten och stammen (högerut) . Denna ranunkelväxt har fantastiska egenskaper – te bryggt på roten hjälper mot gulsot, hemorrojder, förkylning, halsont, gammaldags magsår, feberattacker, cancer och kramper – allt enligt litteraturen – och, framför allt är det så välgörande att uttala den fantastiska blandning av konsonanter och vokaler som namnet utgör – Xantorhiza simplicissima. Nog larvat – ”let’s get serious”.
Den tuvar långsamt upp sig i en skuggig trädgård, vi odlar den i en surjordsmiljö, i Alnarp står den i kanten av ädellövlunden på kalkrik jord. Trots sin blygsamma skepnad är X en sympatisk, användbar planta i nämnda miljöer, den tar aldrig över, blir aldrig problematisk, den bara finns där – länge. Som en köksstol – typ.
Kotoneaster klingar hårdare – ett ord man helst slipper uttala, men nu är det så att det finns så många fantastiska arter att odla så man kommer inte undan.
Cotoneaster cavei (vänster) eller C. nitidus som den numera heter kommer från Ö Himalaja och SV Kina. C. francheti v. sternianus som vi kallar den högra existerar inte i ”Flora of China”. En av världens största auktoriteter på släktet var svensken Bertil Hylmö. Annars är det ett erkänt svårförståeligt släkte, men snygga & användbara är de. Andra arter är redan uppätna men förmodligen väntar fåglarna på att frosten skall nypa dessa två & göra bären godare.
Fjällgröneväxterna, Diapensiaceae, byter färg inför vintern, Shortia, Schizocodon, Pyxidanthera, Berneuxia, Galax & Diapensia (härliga namn) tonas i rost- & plommonlila. Vi odlar familjens representanter i solida torvblock tillsammans med de närbesläktade ljungväxterna, de lever i symbios med kvävefixerare så de fixar och har ett övertag i den kvävefattiga miljö ett torvblock utgör. Diapensia obovata är den ostasiatiska systern till vår egen fjällgröna, kalfjällets läckraste dvärgbuske.
Flera ormbunkar står vintergröna. Bergadiantum, Adiantum venustum, härstammar från Himalaja och Kina men framförallt från den legendariska trädgårdsamatören, Berta Wildh i Taberg och väcker minnen var gång jag ser plantan. En annan insamling som vi gjorde i Kina 1993 fäller bladen på hösten. En anspråkslös, pålitlig växt trots sin utsökta sirlighet.
Kryptogamernas tid är nu.
Bengts mångåriga förvaltande av Japandalen har resulterat i ett flertal mossträdgårdar. I fattig barrskog täcker mossan det mesta. I lundmiljö måste bladen försvinna, där ser man mossa på stammar, stenar och murar – vill man se mossor på marken måste man ta bort höstlöven. Särskilt vacker är kombinationen av kryptogamer och jättebjörk, Betula maximowicziana som vi fick från Ashaigawa National Forest Office 1953, insamlad på Hokkaido.
På samma ö samlade Mona Holmberg och Ulf Strindberg den understående ormbunken Struthiopteris niponica, S. hancockii (Blechnum nipponicum), eller vad den nu skall heta, fyrtiofyra år senare. Det är inte utan att man känner sig gammal – årsbarn med en jättebjörk – jättekul – Det är bladen som är ”jättestora”.
Nedan händer det saker – Hannu fixar en utställning.
Och som vanligt blir den bra (öppnar i morgon, tag tillfället – skaparen är där (ett par timmar))- kransar av Bupleurum spinosum och en massa annat fint. Gå vidare och kolla fusksantpaulior och apelsinfärgade blåklockor i bergs- & torvväxthusen. Såna här saker finner du närmast i Göteborgs fantastiska trädgård.
Såsom kanarieklocka, uråldriga anjoviskryddor och en och annan konstig lök.
Värsta löken någonsin lägger vi på grön filt i arbetsrummet, här ser ni en kvarlämning från Gerbens besök i Lesotho från nästan tio år sen. Eucomis autumnalis. Värsta löken nånnsin.
Tror Henrik
Postat i:Uncategorized
